Nu springer Midde för livet – medaljerna har hon redan

Mamma Ingrid hade verkligen längtat efter en dotter. Den helt nya lägenheten på Bankogatan 7 i Högsbo blev liksom först komplett när hon kom hem från BB med lilla Marie-Louise.

– Jag dansade balett, spelade piano och sattes till och med i konståkningsskola, säger Midde Hamrin och ler.

Drygt femtio år senare är hon fortfarande inte helt säker på var smeknamnet Midde egentligen kom ifrån:

– Antagligen för att jag inte klarade av att säga Marie-Louise.

Älskade att idrotta

Snart skulle det dessutom visa sig att mammas Marie-Louise hellre ville spela fotboll och basket än göra piruetter i rosa tyll.

– Högsbo basket startade 1958, och eftersom jag gick mina sex första skolår på Högsboskolan var det ganska naturligt att det blev basket. Klubben hade en jättestor ungdomsverksamhet, säger Midde och fortsätter:

– Ungefär samtidigt började tjejfotbollen att komma igång på allvar. Vi var ett gäng som nästan alltid spelade ute på gården. En fritidspedagog såg oss och tyckte att vi skulle gå med i Högsbo AIK som höll till i fritidsgården på Axel Dahlströms torg.

– Jag kände redan från början att jag älskade att idrotta. Jag tyckte bara det var sååå roligt. För mig fanns det inget annat.

Pappa, VVS-ingenjören, höll på Blåvitt. Mamma Ingrid jobbade som barnmorska. Båda var uppmuntrande, men emellanåt också lite avvaktande.

– Mamma kunde säga: Ska du inte vila nu, Midde. Det kan aldrig vara bra att hålla på så där mycket…

Men det gick liksom inte att stoppa dottern, hon som ingen kallade något annat än just Midde.

Förutom basket och fotboll började nu dessutom friidrotten locka.

– Vi hoppade på våra minicyklar och rullade hela vägen ner för Högsbobacken fram till Slottsskogsvallens grind. IK Vikingen blev min första friidrottsklubb.

SM-guld i basket

Basket, fotboll, friidrott – det var träning någonstans snart sagt varje dag. Men sammanhållningen i basketgänget växte sig särskilt stark, och när en hel grupp av tjejkompisarna vid 15 års ålder lyftes upp i Högsbos A-lag blev det också signalen för en specialisering. Både fotbollen och friidrotten hamnade i skuggan av Högsbos elitsatsning med Sten Ivarsson och Freddy Mravec som uppskattade tränare.

LÄS MER: Så nådde Niklas Wallenlind ända till världseliten

Två SM-guld och ett JSM-guld senare lockade Lamars universitet i Texas med ett stipendium om Midde kunde tänka sig att komma över till USA och spela basket för skolan. Det kunde hon.

Ett år senare hade hennes många löppass imponerat så mycket på skolans friidrottstränare att stipendiet omvandlades, och 23 år gammal förvandlades nu basketlandslagets guard till en långdistanslöpare av rang. Samma år vann Midde också det allra första Göteborgsvarvet – och framgångarna fortsatte:

OS-start i maraton 1984, sjua på terräng-VM och 1990 EM-fyra på 10 000 meter efter att ha varit i ledning inför sista varvet.

Segrar i Göteborgsvarvet och maratonloppen i Stockholm och Chicago befäste Midde Hamrins roll som en av landets främsta långdistanslöpare.

Diagnostiserad med diabetes

Men allt har sin tid. Efter millennieskiftet bestämde sig Midde Hamrin för att det var färdigtävlat. Löpträningen fortsatte att ha sin givna roll i veckoagendan, bara inte lika inrutat och konsekvent som tidigare. Allt kändes bra fram till att kroppen förra året signalerade att något inte längre var som det skulle.

– Jag blev trött och irriterad, fick problem med synen, gick ner fem kilo i vikt och var dessutom så törstig att jag inte kunde cykla hem från jobbet utan att köpa två liter juice på vägen.

Den 14 september 2018 fick Midde veta att hon drabbats av diabetes 1.

– Sedan den dagen har träningen blivit ännu viktigare för mig. Nu springer jag för att få bra kurvor i blodsockret.

Lite nya rutiner

När vi ses har det gått ett år sedan diagnosen, och vardagen har fallit på plats igen. Om än med lite nya rutiner.

Flera gånger i veckan träffar till exempel Midde den löpargrupp i Örgryte som hon och maken Andy coachar.

– Det ger mig väldigt mycket tillbaka. Förut sprang våra söner Eric och Carl också.

Mitt uppe i alltihop, och ständigt närvarande – USA-flytt, träning och tävling, familjeliv, skolarbete och diabetes – finns den röda tråden: löparväninnorna och tjejkompisarna från tonårens basketsatsning i Högsbo.

– Vi blev så tajta under de där åren. Det är en fantastisk känsla, när vi ses nu fortsätter vi bara där vi slutade. Och om det händer något har vi alltid varandra.

LÄS MER: För Robert Kronberg fanns inga hinder

Lars Hjertberg

namn@gp.se