Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

För tre år sedan bytte Niklas Wallenlind, OS-femma i Barcelona 1992, ingenjörsjobbet på SKF mot rollen som chef i Göteborgs Friidrottsförbund. En av hans många uppgifter är att fördela överskottet från Göteborgsvarvet bland distriktets föreningar. Bild: Jack Mikrut, Lars Hjertberg

Klubbkänsla och kamratskap tog Niklas till världseliten

Femteplatsen på OS i Barcelona 1992 smäller högst, men det var segern i junior-EM 1987 som gav häcklöparen Niklas Wallenlind karriärens lyckligaste stund.
Kanske hade inget av det hänt utan kompisarna och kamratskapet hemma i Mölndals AIK. Där lades grunden för resan mot toppen.

Sensommaren 2019 håller just på att glida över i höst och det är nästan på dagen 20 år sedan Niklas Wallenlind bestämde sig för att elitkarriären nått vägs ände.

– Jag minns precis hur jag efter finalen på SM i Malmö direkt fattade det slutgiltiga beslutet. Jag sprang helt bedrövligt dåligt – vet faktiskt inte ens vilken placering jag fick.

Efter att Niklas Wallenlind lagt spikskorna på hyllan höll han sig borta från friidrotten i några år. Så småningom kom han tillbaka som tränare när äldste sonen började med friidrott. Och numera är Göteborgs Friidrottsförbunds chef. Bild: Lars Hjertberg

Det kan låta dramatiskt; en OS-finalist och EM-bronsmedaljör som ger upp allt bara för att det tagit någon sekund längre än det brukar att genomföra ett häcklopp över 400 meter.

– Egentligen hade tanken nog vuxit fram under ett par år, och jag kände ingen bitterhet.

– Catharina och jag hade fått vårt första barn i november 1997, och samma höst började jag plugga på Chalmers. Det var helt enkelt lagom att sluta.

Kändes rätt att lägga av

Visserligen hade den sex år äldre Sven Nylander, långt efter 30-årsdagen, fått en nytändning i sin karriär men för Niklas kändes det rätt att runda av.

Och det personliga rekordet på 48,35 från OS-semifinalen i Barcelona den 5 augusti 1992, låg trots allt mer än sju år tillbaka i tiden

– Efter att jag lagt ner elitsatsningen höll jag mig helt borta från friidrotten. Under flera år gick jag gick inte ens och tittade på tävlingar, och hade nog – om jag ska vara ärlig – en smärtsam saknad av det som varit. Först när äldsta grabben Simon blev så stor att han ville börja friidrotta engagerade jag mig som tränare, och sedan var jag snart mitt uppe i friidrottslivet igen.

Fanns bara en klubb

Mölndals AIK blev Niklas klubb redan från det allra första träningspasset 1980. Andra föreningar gjorde sig liksom inte besvär.

– Jag kände verkligen att jag hörde hemma i Mölndals AIK. Om frågan kring ett eventuellt klubbyte någon gång ens kom på tal, var jag alltid tydlig: Inte en chans!

LÄS MER: För Robert Kronberg fanns inga hinder

För Niklas Wallenlind kom klubbkänslan och kamratskapet att lägga en trygg grund för den karriär som bar hela vägen till den internationella eliten.

– Vi var till exempel några stycken från Mölnlycke som började träna tillsammans redan som 11-12 åringar, flera av dem träffar jag fortfarande regelbundet. Men överhuvudtaget var vi ett gott gäng som hade en kul social samvaro på träningen, säger han och fortsätter:

Stor spridning i träningsgruppen

– I vår träningsgrupp fanns det en väldigt stor spridning. Alltifrån OS-löpare till någon som knappt kunde konkurrera ens här i Göteborg på sina sträckor, men tränaren Lars Jönsson var väldigt duktig på att lägga upp passen med fantasi och roliga grepp. På så sätt fick vi kraft av varandra trots att vi var på olika nivåer.

Det kanske till och med gynnade er som var på den allra högsta nivån att få ett lite mer avslappnat förhållande till träning och tävling?

– Absolut, det är precis det jag menar. Jag hade några djupa svackor, men räddades av kompisarna och kamratskapet. Utan de förutsättningarna hade kanske tankarna på att sluta kommit, men nu hamnade jag aldrig där utan såg alltid fram emot att komma ner till träningen och tjôta med de andra.

Harmoni och trygghet

Den där omsorgen och öppenheten förstod Niklas att uppskatta redan när han stod på topp. Att harmoni och trygghet kan lägga grunden för optimala prestationer på löparbanan var annars inget man vid den här tiden pratade särskilt mycket om, men Niklas drev på så att landets främsta häcklöpare regelbundet började träna ihop och tillsammans lyckades höja nivån ännu ett snäpp.

Vid EM i Split 1990 blev det två svenska medaljer på 400 meter häck. Sven Nylander tog silver och Niklas Wallenlind brons. Guldet gick till britten Kriss Akabusi. Bild: Bildbyrån

Om EM-bronset 1990 och OS-finalen 1992 utgör karriärens största meriter har genombrottet i junior-EM 1987 ännu en alldeles särskild lyster.

– Mitt stora mål hade varit att försöka kvala in till JEM. Och när jag sedan lyckades ta mig till finalen fick jag till en riktig sluggerkänsla. Allting bara stämde. Den segern gav en alldeles speciell och ren glädje.

Lever med idrotten igen

Hösten 2019 kan möjligen både junior-EM i Birmingham 1987, EM-bronset i Split 1990 och OS-finalen i Barcelona 1992 kännas rätt avlägsna.

Men sedan tre år tillbaka är Niklas Wallenlind chef i Göteborgs Friidrottsförbund och lever med idrotten lika intensivt som när han själv stod på startlinjen i de stora mästerskapen.

LÄS MER: Nu springer Midde Hamrin för livet

Niklas Wallenlind

Ålder: 50 år.

Familj: Gift med Catharina, sönerna Simon 21 år och Josef 18 år.

Yrke: Friidrottschef i Göteborgs Friidrottsförbund.

Arbetsplats: Friidrottens Hus, Göteborg.

Bor: Villa i Mölnlycke.

Fritidsintressen: Träning och motionslopp.

Favoritmusik: ”Jag har alltid gillat 70-talets symfonirock – som till exempel Genesis och Yes. Nu blir det kanske mer modern pop som Coldplay.”

Senast lästa bok: ”Brobyggarna” av Jan Guillou.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.