Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Robert Kronberg har lagt spikskorna på hyllan, men skulle inte tacka nej om han blev erbjuden jobbet som förbundskapten för friidrottslandslaget. Bilden till vänster är hämtad från försöksheatet på 110 meter häck vid friidrotts-EM på Ullevi 2006. Bild: Janerik Henriksson, Lars Hjertberg

För Robert fanns inga hinder – han var bäst när det gällde

Många tror att Robert Kronberg skulle bli en utmärkt förbundskapten för friidrottslandslaget. En sak är säker: energin och viljan tog inte slut under den långa karriären som häcklöpare. Och själv är han sugen på uppdraget.

Robert Kronberg är sen. Förmiddagsmötet drog ut på tiden och någonstans i bakhuvudet har han redan tankarna på morgondagens resa till Venedig. En av sträckorna i veteran-EM:s stafettlopp är reserverad för häcklöparen från Gamlestan som under sin långa karriär hade en märklig förmåga att ta sig till final efter final, och regelmässigt prestera på topp när det verkligen gällde.

– Om jag jämför mina personbästan med dom som jag tävlade emot så var jag ju långt efter, men jag kunde ändå hävda mig tack vare att jag optimerade mina specifika kvaliteter. Som den mentala styrkan till exempel.

Samma tränare i många år

Av en slump mötte den elvaårige Robert sin mångårige tränare Peter Fröberg redan första gången han lite nyfiket tittade in i Slottsskogshallen. (Den hall som nyligen brann ner till grunden).

– Egentligen hade jag avtalat att träffa någon från Utby men han dök aldrig upp, så jag blev slussad till IFK Göteborgs träningsgrupp istället – och där fanns Peter. Jag minns fortfarande första gången vi hälsade.

Bild: Lars Hjertberg

Robert, som vid den här tiden redan var en hängiven Blåvitt-supporter, och såg fotbollsidolernas alla matcher på Ullevi, tyckte det lät extra kul att få träna med IFK.

– När jag sedan upptäckte häcklöpningen var det kärlek vid första ögonkastet. Fotbollsträningen hos Götaholms BK hängde med i ytterligare något år, men efter att jag vunnit Götalandsmästerskapen för 13-åringar var det full koncentration på friidrotten.

– Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det, men jag hade så mycket driv inom mig att det nästan kokade över. Jag ville så mycket, och var beredd att göra allt som stod i min makt för att bli så bra som möjligt.

– I häcklöpning kan man alltid utveckla tekniken. Och jag hade en fix idé om att hela tiden försöka göra det lite bättre. Jag gick och tänkte på det hela tiden; bättre, bättre, bättre.

Periodvis tufft i skolan

Skoltiden var i perioder rätt tuff. Lite stamningsproblem kunde räcka för att bli utsedd till mobbningsoffer. Då utgjorde idrottsmiljön en trygg och stärkande motpol.

– Ingen i familjen hade någon idrottsbakgrund, men pappa såg min potential och uppmuntrade mig att tänka stort. Att alltid försöka ta ett steg till.

Robert klipper en häck under de olympiska spelen i Sydney 2000 där han nådde finalen på 110 meter häck. Bild: Lennart Månsson

Silver på junior-EM 1995 följdes av det första SM-tecknet 1997 och så det stora internationella genombrottet: OS-finalen i Sydney 2000.

– Peter Fröberg och jag hade lagt upp en treårsplan med OS som det stora målet. Jag var totalt hängiven den bubbla som vi levde i, och i OS-semifinalen lyckades jag göra mitt mentalt sett bästa lopp under hela karriären. Jag fick en klockren start, ledde fram till första häcken och sedan rann det bara på.

Chanslös i finalen

I finalen två timmar senare var Robert inte redo för en ny urladdning och kom sist i mål. Men OS fungerade ändå som ett uppvaknande, en bekräftelse – och året därpå blev han femma på VM.

Åren gick, satsningen var lika seriös som någonsin tidigare, men inombords kände Robert att passionen började falna och efter Finnkampen 2011 var elitsatsningen över.

– Jag var ju ”bara” häcklöpare, och insåg att jag måste hitta en plats för mig själv som vanlig människa också. En utbildning till exempel. I dag har det inte längre någon betydelse hur många SM-guld jag har.

LÄS MER: Nu springer Midde Hamrin för livet

Men parallellt med studierna i beteendevetenskap hittade tävlingsmänniskan Kronberg nya utmaningar. Ett SM-guld i Inline Hockey följdes 2013 av ett mästerskap i fyrmansbob och sedan dess har satsningen på tyngdlyftning kommit att få en allt större roll. Ett EM-guld för veteraner 2017 är Roberts hittills största merit, men med regelbunden träning – fem pass i veckan – siktar han högre. Energin saknas inte.

Invald i Hall of Fame

Dagarna ägnas i huvudsak åt jobbet som friskvårdskonsult och personlig tränare i den egna firman. Han gläds med de nya svenska friidrottsnamn som börjar ta för sig internationellt, och på rak fråga är han tydlig: "Visst, jag skulle absolut kunna tänka mig att bli förbundskapten en dag".

Nyligen valdes Robert Kronberg in Göteborgsidrottens Hall of Fame. En ära som gladde honom särskilt. Vid hans sida på middagen fanns Peter Fröberg – tränaren som under mer än 20 år matchade Gamlestadsgrabben fram till de stora mästerskapen. Häcklöparen som var bäst när det gällde.

LÄS MER: Så nådde Niklas Wallenlind ända till världseliten

Robert Kronberg

Ålder: 43 år.

Yrke: Friskvårdskonsult och personlig tränare.

Arbetsplats: Flexibel.

Bor: Villa i Lerum.

Familj: Sambo med Marika, och sonen Samuel, sju år.

Fritidsintressen: Träning och musik.

Favoritmusik: Guns N’Roses

Senast lästa bok: ”Sluta aldrig gå” av Christina Rickardsson.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.