Vägen framåt är oviss, inte minst om man behöver slå in på en ny väg. Vem vet vad den för med sig och vad den bjuder på runt kröken? Oron väcker frågor. Hur ser morgondagen ut? Hur blir det för vår värld, för oss människor som ska ta hand om jordens resurser och hur blir framtiden för dig och mig?
Vägen framför oss är sällan rak, bred eller självklar. Men trots det kan den vara utstakad och ändå trygg. Om du hejdar dig på vägen där du går kan du ana att den leder framåt, att den leder mot ett mål även om du inte ser slutet av vägen därifrån du står. Den vindlar sig fram, den viker åt sidan och smalnar av men den är trots allt upptrampad och det får dig att tro att den leder ända fram. Om det är en vinterväg så kanske du inte ens ser vägen där den slingrar sig under snötäcket, men du kanske leds vidare framåt tack vare störar som sticker upp ur snön och markerar dikesrenen vid vägens kant. Ibland ser vi inte ens vägen men kan ändå känna oss trygga på färden.
Jesus sa: Jag är vägen, sanningen och livet. Och de som följde honom slog in på fredens och kärlekens väg. Hämndens, hatets och ofridens väg leder ingen vart. Men den väg som Jesus talar om är livets, nådens och hoppets väg, en väg som leder dit Gud visar. Om än vägen är oviss så leder den hem. Även om vägen är så krokig och snårig att du är nära att ge upp, så slingrar sig vägen envist vidare. Och även om din väg känns enslig och smal så är du aldrig ensam. Jesus går gärna i bredd med dig, sida vid sida, men om det behövs går han framför eller strax bakom.
Jag är vägen, sanningen och livet. Det är så han citeras i Johannesevangeliet och jag funderar över det märkliga sättet att presentera sig. Men Vägen bär oss framåt, Sanningen bär oss vidare och Livet bär oss dag för dag och bortom våra dagar på jorden... Säger han med dessa ord att han bär oss? Alltid och genom allt?
Av alla vägar man kan ta genom livet så är jag bara säker på en enda väg och oavsett kartor så vill jag gå där jag kan lita på att vägen verkligen bär och leder ända fram. På livets väg är det som om det lyser ett sanningens ljus, även om vi går i dunkel. Och om vi går tillsammans med vår vägvisare så får vi också lära känna den som en gång stakat ut vägen och som vägen leder till. Vägen framåt är inte självklar för någon av oss från start men den bjuder alltid på nya upptäckter! Jag tänker mig att hopp och nyfikenhet är bra att packa med på färden. Tillit finner vi nog längs vägen om vi inte har tillräckligt att fylla väskan med inför avfärd. Ibland tvekar vi förstås, särskilt om vi hamnar vid ett oväntat vägskäl. För vi vill helst se klart och tydligt var vägen går för att bli mer säkra på vart den leder. Men om vi ändå prövar några steg så märker vi snart om det är rätt väg, tänker jag. Det brukar visa sig efter ett par trevande steg på stigen.
Det bär. Och någon intill viskar jag är alltid dig nära, alltid dig nära.
