Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Annelie Pompe: Annelie Pompe: Alla människor har en energi som smittar

Äventyraren Annelie Pompe är uppfylld av intryck och glädje efter sin senaste bergsbestigning. "Nepal har en nästan magisk förmåga att förändra dig på djupet. Det går nog inte att vara i Himalaya utan att påverkas av bergen, människorna och enkelheten", skriver hon i sin vardagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är en bra resa när man kommer hem lyckligare än när man åkte. Nepal har en nästan magisk förmåga att förändra dig på djupet. Det går nog inte att vara i Himalaya utan att påverkas av bergen, människorna och enkelheten. För dig som inte vet så mycket om bergsbestigning så handlar det väldigt lite om att besegra ett berg och mer om att besegra sig själv. Det handlar om att möta naturen och anpassa sig efter den, helst i gott sällskap.

Annelie Pompe har just genomfört ännu en bergsbestigning i Nepal. "Vi nådde toppen vid samma tidpunkt man vanligtvis tar morgonkaffet. Jag var emotionellt överväldigad av utmattning, förundran och glädje", skriver hon i sin vardagskrönika. Bild: Privat, Anders Hofgren

Den första delen av en bergsbestigning handlar alltid om vandring. Vi vandrade i en vecka för att komma till baslägret. I en klätterexpedition är såklart berget i fokus, men det som mest avgör vad man tycker om expeditionen och hur man minns berget beror på vilka personer man klättrade med och hur stämningen var. Alla människor har en slags energi som smittar av sig, vare sig den är positiv eller negativ. Och tydligen smittar människor av sig på flera plan. Min vän Cecilia Duberg, som är hälsopsykolog och ledarskapscoach, berättade nyss om forskning som visar att vi blir ett genomsnitt av de fem människor vi umgås mest med när det gäller till exempel hälsa, lycka och ekonomi. Med sociala media sträcker sig säkert umgängeskretsen ännu längre än fem vänner.

Annelie Pompe på toppen igen. Bild: Privat

Man behöver mycket positiv energi när man ska bestiga branta, jobbiga berg. Därför klättrar jag alltid med mina Sherpa-kompisar. ("Sherpa" är ett efternamn man får när man är född i en viss höghöjdsregion och släkt i Nepal. Det är alltså inte ett samlingsnamn för guider och bärare). Att umgås och klättra med dem är nästan anledning nog att bestiga berg i Nepal. De har en medfödd ödmjukhet, respekt, omtänksamhet och glädje som man vill smittas av. Jag har en speciell Sherpa-vän jag känt i över tio år som jag lärt känna så väl att jag släppts in i deras vardag och kultur och får vara med på ‘magiska’ ceremonier i hemmiljö. Det finns alltid ett element av vidskeplighet och magi i den nepalesiska bergs- och sherpakulturen. Man behöver bergsgudarna på sin sida.

Här gäller det att veta var man sätter fötterna. Bild: Privat

Min favoritritual i bergen har med toppnatten att göra. Man gör den så kallade "toppattacken" på natten för att det går färre laviner och stenras, och för att man ska hinna ner från toppen i dagsljus. Vi glömmer aldrig att toppen är halvvägs. Vi sover från klockan 18 på kvällen till 22.30 och lämnar tältet i becksvart mörker. Livet reduceras effektivt till att bara uppleva det som syns i pannlampans ljuskägla. Allt fokus ligger på den biten klippa, is eller snö som är framför dig. I övrigt är det mest tyst. Man hör vinden som viner spöklikt runt vissa klippor, och man hör sina andetag. Vi pratar inte så mycket på natten. Natten var kall, lång och oerhört tuff. Vi nådde toppen vid samma tidpunkt man vanligtvis tar morgonkaffet. Jag var emotionellt överväldigad av utmattning, förundran och glädje. I morgonljuset såg vi direkt över till Everest topp från vår topp. Vi såg hur små vi människor är och hur vi aldrig hade klarat att bestiga berget utan varandra.