”Länge handlade antirasistiskt arbete om att bekämpa rasism i dess olika förklädnader, men i dag handlar det för ofta om att visa att man inte är rasist.” Citatet är hämtat ur boken ”Hela havet stormar –en fallstudie inifrån en myndighet”, utgiven på Volante och författad av Sara Kristoffersson. Det handlar om mobbning på hög nivå där feghet urartar på ett fasansfullt vis på en statlig myndighet. Det är en riktigt obehaglig läsning som jag varmt rekommenderar.
Kristoffersson är professor på nämnda statliga myndighet, Konstfack i Stockholm. Vintern 2021 blåser det upp till storm på skolan. En studentförening vill döpa om den prestigefulla högskolans utställningshall Vita havet, eftersom man tycker att namnet kan uppfattas som rasistiskt. Det här är riktigt dumt men det är alltså ordet ”vitt” som den separatistiska studentföreningen Brown Island menar är rasistiskt.
Man hittar visserligen ingen konkret koppling till rasism. Det finns ingen som helst historisk referens. Brown Island väljer ändå att tolka namnet som rasistiskt. Det som händer är det som på senare år brukar hända i den svenska debatten. I stället för att ta fasta på sakförhållandet att det rent faktiskt inte existerar en rasistisk koppling väljer studentföreningen att förhålla sig känslomässigt till ärendet, man mår nu dåligt av namnet.
Förslaget är att döpa om lokalen till Bruna havet. Om det inte vore så sorgligt hade det varit stor humor. Att färgen brun ofta associeras med nazism verkar föreningen obekant med. När Kristoffersson ifrågasätter förslaget blir det början på en hetsjakt på henne som person. Lärare på skolan skickar mejl till studenter och samlar ihop namnunderskrifter som fördömer hennes uppfattning.
När bollen väl är i rullning blir alla, inklusive ledningen på högskolan, livrädda för att bli kallade rasister. Inte heller detta är unikt i dagens ängsliga debattklimat. Och det är obehagligt att bli kallad rasist. Just därför hade man önskat sig ett ledarskap med civilkurage nog att dra i handbromsen när förtalskampanjen mot Kristoffersson börjar anta monumentala dimensioner.
Jag har blivit allergisk mot den här sortens undfallenhet. Mot klent ledarskap och fega människor som mer eller mindre frivilligt låter sig bli nyttiga idioter i en osmaklig jakt på lovligt villebråd. Det är ett sekteristiskt beteende som gradvis förskjuter flera av de moraliska gränser mot våra medmänniskor vi normalt erkänner oss till. Det är inte bara omänskligt, det är ociviliserat och hör inte hemma i en demokrati.
Kristoffersson tar en kula för yttrandefriheten. Det är ett högt personligt pris hon betalar men jag är tacksam att hon vågar. Hon har, enligt en DN-intervju, i dag goda kollegor och bra kontakt med studenterna. Men varken ledningen eller den överväldigande merparten av lärarna har bett om ursäkt. I stället kom man fram till att Kristoffersson borde tillrättavisas.
Slutsatsen blir att det är viktigare att skrika att man inte är rasist än att arbeta mot den rasism som är ett faktum i samhället.
