Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Låt inte aktivismens logik styra universitetet

Hade du orkat gå tillbaka till jobbet efter att det utfärdats en varning för vem du är och vad du tycker?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Sapere aude. Det var i Glappet, filmatiseringen av Christina Herrströms roman som sändes i SVT på 1990-talet jag mötte sentensen. De två tonåringarna i berättelsens centrum, Ella och Josefin, möter vid terminens start läraren Urberg. Han skriver satsen på tavlan och uppmanar de unga kvinnorna att leva enligt parollen, som betyder: Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd utan någon annans ledning.

Något som visar sig lättare sagt än gjort. Frasen kommer ursprungligen från den romerska poeten Horatius, men blev genom filosofen Immanuel Kant en devis för upplysningen. Som sådan har det levt in i vår tid och tjänat som motto för skolor och universitet, och i vissa tv-serier.

Att tänka själv och stå emot trycket från flocken, är kärnan i den pågående debatten om våra högskolor och universitet. Det senaste årets diskussion om akademisk frihet har rymt vittnesmål om trånga åsiktskorridorer och låga/lågt i tak i stället för meningsbredd och tankerymd.

När Sara Kristoffersson, professor vid Konstfack, ifrågasatte påståenden om rasism i salsbeteckningen ”Vita Havet”, genomförde kollegorna namninsamlingar. Man tog inte diskussionen, argumenterade inte sak, utan valde en massprotest för att få tyst på en enskild kollega. En motstrategi ovärdig akademin.

Arbetskamraterna nöjde sig emellertid inte där. Också till stora grupper av studenter skickades mejl, i vilka Sara Kristofferssons kritiska resonemang markerades som grava och oacceptabla felsteg (Kvartal, fredagsintervjun, 26/3). Så som denna lärare resonerar, så får man inte tänka, skulle studenterna ha klart för sig. Bruka inte eget förstånd, vi gör det gärna åt er.

Episoden på Konstfack är inte unik, utan är en del i den förändring som på allt fler fält förvrider utbildning till politiska projekt. På kvinnodagen i år slog Kungliga Tekniska Högskolan (KTH) på stora trumman. Från och med höstterminen 2021 ska samtliga utbildningsprogram innehålla en obligatorisk del med baskunskaper i genus och intersektionellt perspektiv. Anna Wahl, med särskilt ansvar för värdegrunden, beskriver det hela som en brytpunkt: ”Idag är det ovanligt att ifrågasätta jämställdhetsarbetet. De flesta är med och säger: Nu kör vi!”.

Wahl har flera gånger varit tydlig med sin ambition att inte bara reformera KTH, utan hela samhället. Fredrik Bondestam, numera föreståndare vid Nationella Sekretariatet för genusforskning, höll i samband med kvinnodagen 2017 ett brandtal för rätt sorts kunskap och perspektiv: ”Hur ska vi få barn i förskola, skola, gymnasieskola och sedan vuxna studenter på högskolan att ta till sig ett feministiskt kunskapsperspektiv på världen och sig själva? Det är den stora frågan.”

Jo, nog är det en stor fråga om utbildningens syfte inte längre är att bemyndiga och frigöra, utan drilla studenterna i en på förhand fastslagen vision och sedan verka för att vrida världen i dess riktning. Vilka står i vägen? Folk som tänker själva. Folk som ställer kritiska frågor. Folk som säger ”vänta lite”. När aktivismens logik och metoder blir lärarens devalveras studentens eget förstånd.

Självständighet i tanke och handling kostar, och långt ifrån alla mäktar med priset. Hade du orkat gå tillbaka till jobbet efter att det utfärdats en varning för vem du är och vad du tycker? Fortsätter du säga emot, även när alla andra tycks eniga? Josefin i Glappet kuvar sig till både kropp och sinne, medan Ella, trots dyra motgångar, fortsätter sin frigörelse. Sapere aude.