Akuten. Inte en vårdcentral.
Akuten. Inte en vårdcentral. Bild: Johan Nilsson/TT

Karin Pihl: Vården överbelastas av unga och friska

Det finns många utmaningar i svensk sjukvård. En aspekt som lyfts alltför sällan är hur attitydförändringar i samhället letar sig in i vårdapparaten. Unga och friska som fått ett avvikande värde på pulsklockan söker sig till akuten. Det är ett problem.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Vården hamnar ständigt i topp när väljarna ska ranka sina viktigaste frågor. Men den är till sin natur teknisk och svår att förstå sig på. Hälften av alla svenskar vet inte om att det är regionerna som har hand om vården. När vård väl tar plats i de snabba tv-debatterna handlar det mest om hur mycket mer pengar som behövs.

Att problemen i vården drabbar både patienter och anställda är dock uppenbart. Köerna är långa, både till akutsjukvården och till specialistvård.

Just eftersom vårdens struktur är så svåröverskådlig är vittnesmål från människor som jobbar i vården viktiga. Tidigare DN-ledarskribenten och sjuksköterskan Hanne Kjöllers nyutkomna skildring av den svenska akutsjukvården, ”Dagbok från akuten” (Fri Tanke förlag) är ett sådant vittnesmål. Det är ingen komplett redogörelse för alla problem den svenska sjukvården dras med, vilket hon också poängterar. Men som anställd på två av Stockholms största sjukhus, regionägda Södersjukhuset och privata S:t Görans sjukhus, har hon en god inblick i de systemfel som garanterat finns i andra delar av landet.

ANNONS

Kjöllers tes är att vårdens problem primärt inte handlar om pengar eller att man har ”dragit ned”.

Tvärtom. Resurserna till vården har ökat stadigt de senaste 20 åren, enligt siffror från SCB som Kjöller refererar till.

Man skulle dock kunna invända att den medicinska och tekniska utvecklingen sedan dess har gått framåt så pass mycket att det vi för 20 år sedan skulle betrakta som god vård i dag är undermålig vård. Innovationer är kostnadsdrivande. Men poängen kvarstår: problemen i dagens sjukvård beror inte främst på att snåla politiker bantat sjukvårdsbudgeterna. Det handlar om något annat – om hur resurserna används.

Om man utifrån Hanne Kjöllers bok – och som sagt, den ger hennes perspektiv och är inte en fullständig redogörelse – ska försöka sammanfatta vårdens problem i en mening skulle den nog lyda: vi har glömt bort vilka den offentliga vården är till för.

”Vi” i det här sammanhanget innefattar politiker som styr men också vårdpersonal, tjänstemän på myndigheter som utformar riktlinjer. Och faktiskt också, i vissa fall, patienterna.

Den senare gruppen är den mest kontroversiella att peka ut. Kjöller har fått en del kritik för att hon lyfter fram denna grupp. Kan ansvaret verkligen falla på patienterna? Det är ju de som far illa!

ANNONS

Svaret är att patienterna drabbas när relativt friska personer kräver stora resurser. De svårast sjuka får ta konsekvenserna när vården i hög grad riktas till personer som egentligen inte behöver den.

I dag utförs mycket onödig vård. Inte sällan för att den efterfrågas. Genom anonymiserade och av sekretesskäl modifierade anteckningar visar Kjöller hur attityden hos vissa patienter kan utgöra ett problem för läkare och sjuksköterskor på akuten. Det handlar om företrädesvis unga och friska personer. Det kan vara 20-åringar som har lite yrsel eller 40-åringar med rethosta. Många av de som kommer in har besvär. Men åkommorna är ibland av sådan karaktär att vårdcentralen vore den rätta instansen, inte akutmottagningen. Som Hanne Kjöller skriver betraktas akuten inte längre som en vårdinstitution för akuta fall som inte kan vänta, utan som en mottagning som alltid har öppet för alla, oavsett hur allvarliga besvären är. Ungefär som en Seven Eleven-butik med dygnet-runt-öppet.

Men det är egentligen inte patienternas fel att det är så. Snarare vittnar överflödet av relativt friska patienter om ett systemfel i vården – om en sjukhustung vård och en sjukvårdsupplysning som alltför ofta säger ”åk in till akuten” i stället för att hänvisa till vårdcentralen. Men också om ett skifte i vilka attityder och normer som genomsyrar samhället.

ANNONS

Idé- och attitydströmningar i samhället tar sig givetvis in även i den svenska vårdapparaten.

Där finns en ”kunden har alltid rätt”-attityd. En kränkthetskultur där det är en dygd att vara ”utsatt”. Ett perfektionist-ideal som normaliserar ett osunt kontrollbehov. En vikande respekt för auktoriteter och yrkeskunniga, och en låg tolerans för att saker kan ta tid.

Om svenskar på säg 1960-talet var väl undfallande gentemot auktoriteter är vi i dag vana att få individuellt anpassade tjänster exakt när vi vill ha dem och exakt på det sätt som vi önskar. Därför kan en patient kräva en rad dyra och onödiga undersökningar, trots att läkaren gjort bedömningen att de inte behövs. Därför följer många patienter inte heller rådet att ringa vårdcentralen nästa morgon i stället för att söka sig till akutmottagningen.

Det är samma attityd som drabbar lärare i skolan, som vittnar om att föräldrar till elever ringer och klagar om deras son eller dotter inte fått ett tillräckligt bra betyg. Om läraren tvekar finns alltid hotet att byta skola.

I perfektionisternas värld står vi heller inte ut med att kroppen till sin natur inte fungerar som en maskin. Därför blir minsta lilla skavsår – som läker av sig själv – ett mycket större problem än vad det är. Kjöller tar upp Kry och andra nätläkare som exempel på en företeelse som både nyttjar och spär på detta. Kry gör exempelvis reklam för att söka läkarvård för vanlig pollenallergi, och målgruppen är relativt frisk. 70 procent av online-vårdcentralernas patienter är under 30 år. De flesta är utan kroniska sjukdomar och bor i storstan.

ANNONS

Till detta kan man lägga de privata laboratorierna, som försöker kränga på folk olika typer av blodprov. Bilden som förmedlas i reklamen är att det är nödvändigt att som ung, frisk person regelbundet ta prover, även om denne inte har några symptom på sjukdom. Syftet är inte att behandla sjukdomar utan att skänka människor ett lugn av att ”allt ser okej ut” – i många fall tillfredsställa ett osunt kontrollbehov. Liksom olika typer av hälsoappar och -klockor som unga, friska personer använder sig av för att kontrollera vilopuls och syresättning. ”Kombinationen Clas Ohlson + hälsoångest är en toxisk brygd”, skriver Kjöller i boken.

Denna mentalitet hade inte nödvändigtvis varit ett problem – om det inte vore så att den spiller över på den vanliga, skattefinansierade vården. Och eftersom primärvården är underprioriterad, och dessutom bara är öppen under kontorstider, är det på akuten många hamnar när hälsoklockan visar ett avvikande värde.

Men det är inte bara vissa patientgrupper som efter en snabb googling tror sig veta bättre än läkaren eller sjuksköterskan. Den bristande respekten för vårdpersonal är inbyggd i själva systemet.

Rutiner och riktlinjer, kallas det. I sin bok visar Hanne Kjöller hur erfarenhet och kompetens hos personalen har ersatts av riktlinjer. Att det finns strukturer för hur patienter ska behandlas när de anländer till akuten är i sig inte konstigt. Problemet i dag, skriver Kjöller, är när riktlinjer som matats in i ett datasystem ersätter en erfaren sjuksköterskas eller läkares bedömning. Datasystemet används som facit i stället för ett komplement. Politikerna och sjukhusledningarna förlitar sig mer på algoritmernas möjligheter att träffa rätt än på vårdpersonalens kompetens.

ANNONS

Förutom att det leder till administrativt arbete slår det ibland fel. Om en patient kommer in med låg syresättning ska hon enligt riktlinjerna behandlas på ett visst sätt och får en viss prioritetsordning. Men nagellack kan ge ett felaktigt utslag på apparaten. Denna kunskap tar inte datasystemet hänsyn till när det räknar ut hur prioriterad patienten är. En erfaren sjuksköterska kan däremot avgöra om patienten tycks ha en akut låg syresättning eller inte – genom att bedöma hennes allmäntillstånd. Det är sådan typ av kunskap som kommer med utbildning och erfarenhet och som inte kan översättas till mätbara variabler som matas in i en dator. Det leder till administrativt överarbete, men också att statusen på vårdyrkena sjunker.

Vad ska man då göra åt saken? Som tidigare nämnts är sjukvården komplex. Dess problem kan inte härledas till en eller ett fåtal orsaker. Men inte heller kan problemen lösas genom enkla svar som ”mer resurser”. Som Hanne Kjöller visar i sin dagbok från akuten är det lika viktigt, om inte viktigare, vad vi använder resurserna till, och på vilket sätt.

LÄS MER: Myten om neddragningarna på sjukhus

LÄS MER: Förstatligad vård ingen universallösning

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS