Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kajsa Dovstad: Myten om neddragningarna på sjukhus

Det är inte resurserna som minskar – det är behoven som ökar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Folk avlider i kaoset på akuten, i kön till canceroperationer och mellan inställda läkarbesök. Personalbristen är kroniskt akut. Budgetarna blöder. Hur illa ställt är det egentligen med svenska sjukhus?

Inte så farligt, snarare tvärtom. Åtminstone om man ska tro de hårda siffrorna bakom krisrubrikerna. De medicinska resultaten är i världsklass. Skatten höjs i regionerna. Antalet läkare och sjuksköterskor är fler än någonsin. Även akutsjukhusens vårdavdelningar är välbemannade, åtminstone om man jämför historiskt och internationellt. Problemet är alltså inte att resurserna minskar.

Problemet är att behoven ökar. Den som djupdyker i Socialstyrelsens siffror för sjukhusvården exponeras för flera oroande trender.

För det första står vården inför en riktig äldre-boom: Antalet 80-plussare kommer öka med 50 procent på tio år. En stor del av de åtråvärda vårdplatserna upptas av denna grupp. Hur ska svensk sjukvård hantera ökningen av multisjuka 40-talister? Både den medicinska komplexiteten och omvårdnadsbehoven ökar när patienterna blir äldre.

För det andra påverkar befolkningsökningen tillgången på slutenvård. På 15 år har det totala antalet vårddygn minskat med 13 procent. Räknat per invånare har dock vårddygnen minskat med hela 23 procent. En åldrande befolkning är en förklaring till att antalet svenskar ökar, invandring en annan. Visst arbetar många invandrare i vården, men för vissa invandrargrupper är det tveklöst så att de medför ett större tillflöde av patienter än av sjukvårdspersonal och skatteunderlag för läkemedel och medicinsk teknik.

Det kanske mest bekymmersamma är dock att sjukvårdsdebatten präglas av ideologiska skygglappar.

De som lutar åt vänster vill höja skatten, kritiserar nätläkare och specialistmottagningar på stan med argumentet att medelklassnuva inte får gå före multisjuka äldre. De har onekligen en poäng. Men varken Kry eller vårdval förklarar hela sjukvårdskrisen. Dessutom, fram till nyligen har vårddygnen faktiskt inte blivit färre för de allra äldsta. Det är medelålders och yngre äldre, upp till 80, som inte längre sjukhusvårdas i samma utsträckning.

Den kanske mest intressanta vårdplatstrenden är att antalet vårddygn per invånare i 30-40-årsåldern är konstant. Varför behöver dagens vuxna lika mycket sjukhusvård som förr när antalet vårddygn har minskat för befolkningen som helhet? En invandringskritiker skulle kunna peka på att den migrationsrelaterade demografiska förändringen är särskilt stor i denna åldersgrupp. Och visst går det inte att utesluta en sådan faktor, men samtidigt finns en rad andra möjliga förklaringar. Att skylla alla problem på invandringen är lika dumt som att helt förneka att den kan ha konsekvenser för den svenska sjukvården.

Så hur ska situationen räddas? Onekligen behöver resurser användas bättre. Fler husläkare, bättre teknik, smartare arbetsfördelning kan kanske göra sjukhusen drägliga igen. Men det behövs också en etisk diskussion om hur de begränsade resurserna ska fördelas. Vad sjukvården inte mår av är en sandlådedebatt där alla använder sina favoritförklaringar för att vinna politiska poänger.