Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch presenterar en ny sjukvårdspolitisk rapport under en pressträff i riksdagens presscenter. Bild: Carl-Olof Zimmerman/TT
Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch presenterar en ny sjukvårdspolitisk rapport under en pressträff i riksdagens presscenter. Bild: Carl-Olof Zimmerman/TT

Karin Pihl: Förstatligad vård ingen universallösning

Kristdemokraterna har identifierat en rad problem i svensk sjukvård. Men det är inte säkert att ett förstatligande löser alla problem.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Statlig sjukvård kommer bli en av Kristdemokraternas stora valfrågor, meddelade partiet i veckan. I en rapport stakar man ut framtiden för den svenska vården. I stället för dagens 21 regioner vill KD att staten tar över ansvaret och bildar sex statliga vårdregioner.

KD har identifierat en rad problem: den specialistvård som finns tillgänglig i dag är betydligt mer kostsam och avancerad än för 20 år sedan. Regionerna är generellt för små för att kunna finansiera dessa avancerade insatser. För att erbjuda högkvalitativ specialistvård över hela landet måste vården förstatligas, menar därför KD. Försörjningsbördan kommer att öka, vilket betyder att färre kommer att behöva försörja fler, och den ojämlikheten kommer att slå särskilt mot fattigare regioner.

KD:s uppfattning tycks vara att en centralisering av vården per automatik kommer att leda till bättre vård generellt. Men så är det inte nödvändigtvis.

Som ett föredöme nämner Kristdemokraterna Norge. Landet genomförde en stor vårdreform 2002. Tidigare hade landets 19 fylken, vilket ungefär motsvarar de svenska regionerna, ansvaret för vården. I och med reformen lades ansvaret över på staten genom bildandet av regionala hälsoföretag, i dag fyra till antalet.

Kristdemokraterna skriver i sin rapport att patienterna i Norge är nöjda med tillgänglighet och bemötande och att väntetiderna har kortats.

Det finns dock andra uppfattningar om den norska vårdreformens resultat. En omfattande studie från Norges Forskningsråd på uppdrag av Hälso- och omsorgsdepartementet publicerad 2007 visar att den norska sjukhusreformen inte har levt upp till förväntningarna.

Studien visar att väntetiderna inte har jämnats ut till den grad man önskade. Det är de lägst prioriterade patientgrupperna som har upplevt den största reduceringen av väntetider. Ett resultat som påminner om konsekvenserna av alliansregeringens kömiljard. Rapportens slutsats är att detta inte överensstämmer med målen om vård efter behov.

De anställda å sin sida upplevde att arbetet blivit mer psykiskt krävande, vilket tycks ha ökat de anställdas arbetsrelaterade stress. Utvärderingen visade också att sjukvårdspersonalen ansåg att deras inflytande över hälsoföretagens strategiska beslut var låg. På vissa håll i landet tyckte även de anställda att arbetsmiljön blivit kraftigt reducerad ur säkerhetssynpunkt.

En stor del av den högspecialiserade vården blev betydligt mer centraliserad efter reformen. Men slutsatsen som dras är att det inte främst är sjukvårdsreformen i sig som ligger bakom detta, utan en ökning av antalet privata kommersiella sjukhus.

Inte heller ledde sjukvårdsreformen i Norge till ett bättre samarbete mellan sjukhus och kommunerna, som har hand om primärvård och äldreomsorg, när man jämfört vården av äldre.

Tio år efter reformen genomfördes därför en ny reform där man tog ett steg tillbaka och lät kommunerna ta över en stor del av närvården och den förebyggande vården.

Hilmar Rommetvedt, forskare vid International Research Institute of Stavanger skrev i en artikel i Dagbladet (22/5 2014) att det fanns en övertro på att samordningsproblem går att lösa med strukturreformer. Samordningsproblem i vården kommer alltid att finnas, menar han. Risken med stora reformer, som att förstatliga sjukvården, är att man flyttar runt samordningsproblemen snarare än löser dem.

I Norge har det under 2010-talet förts en debatt om att ändra systemet igen. Norges hälsominister Bent Høie lovade tidigare att lägga ner hälsoföretagen, men det slutade med att dagens system blev kvar, eftersom det inte fanns något bättre alternativ, och för att ännu en vårdreform hade blivit för omständlig (Dagens Medisin 10/5 2017).

Innebär detta att vårdreformen i Norge var ett totalt fiasko? Nej, inte nödvändigtvis. När reformen genomfördes var de flesta överens om att det dåvarande systemet inte fungerade. Kanske hade vården fungerat sämre utan reformen.

Men den norska sjukvårdsreformen visar att ett förstatligande inte är en universallösning. Sådana storskaliga reformer måste grundas i gedigna analyser och en uppfattning om exakt vad man vill ha ut av den. En utredning om ett eventuellt förstatligande bör därför också se över om andra varianter, som ökad statlig styrning av specialistvården, inte är ett bättre alternativ.

”De som kramar dagens svenska regionmodell är svaren skyldiga”, skriver DN:s ledarsida och applåderar KD:s förslag. Så kan det vara, men det gäller också för dem som vill riva upp dagens system.