Överenskommelsen bakom den nya regeringen, Tidöavtalet, ryggar inte för ämnen som rör integration och segregation. Det är positivt. En viktig pusselbit saknas dock ännu, för att kunna bedriva en bättre integrationspolitik, nämligen bättre kännedom och förståelse för utvecklingen av språken i landet.
Hur märkligt det än kan låta, så saknas statistik om hur många som talar vilka språk i Sverige. Med tanke på hur snabbt befolkningssammansättningen förändrats de senaste decennierna på grund av den stora invandringen, är detta ett problem.
Anledningen till att det saknas statistik, samt att detta inte studeras av forskare, är att det ses som en känslig fråga. Det har liknats vid att registrera eller undersöka etnicitet, vilket skulle göra studier angränsande till rasism. I själva verket är ju språk något man lär sig och som kan förändras under livet.
Hos myndigheten ISOF, Institutet för språk och folkminnen, hänvisar de till en enda forskares studier där han, för flera år sedan och indirekt, försökt att uppskatta hur många som talar olika språk. Mikael Parkvall skrev 2018 att arabiskan nog har gått om finskan som näst största språk i Sverige, men ingen vet riktigt. Detta är pinsamt, rent ut sagt.
Om man tycker att språk är en känslig fråga, ska man vara medveten om att det också har konsekvenser att inte ta fram och föra statistik.
Hur det går för barnen i skolan, var vi väljer att bo, hur vi lever, hur våra myndigheter arbetar, allt är på något vis relaterat till språk och hur vi förstår varandra – eller inte.
Svenska myndigheter lägger idag mycket resurser på information och tjänster på olika språk. Inte främst på landets fem nationella minoritetsspråk, utan på invandrarspråk. Det kan vara filmer, broschyrer, hemsidor och telefonrådgivning på andra språk än svenska. Här tvingas myndigheterna famla i mörkret, då de saknar koll på hur behovet ser ut.
Genom att det saknas fakta öppnar man även för spekulationer, konflikter och även rena konspirationsteorier. Med tillgång till fakta kan alla i stället för att gräla om hur verkligheten ser ut, fokusera på diskussion om hur vi ska förbättra saker i samhället. Data är också viktigt för att kunna använda dessa i vidare forskning om hur vårt land utvecklas.
I Sverige tar vi fram statistik om nästan allt. Om sociala relationer, sjukdomar, bostäder och utbildning. I till exempel Finland och Kanada är detta med språk inget konstigt och där tar man fram statistik. Varför skulle språk behöva vara tabu i Sverige?
Det handlar också om allmänintresset. Vi alla har rätt att veta vad det är för ett land vi bor i. En av fyra har nu utländsk bakgrund, det vill säga är utrikesfödd eller har två utrikes födda föräldrar. Vad betyder det, rent konkret? Exempelvis för möjligheten att kunna förstå och samtala med varandra.
Här skulle den nya regeringen verkligen kunna göra en insats, genom att ta bort de skygglappar som vi satt på oss själva i Sverige. Ordning och reda måste också gälla fakta och kunskap. Fakta om verkligheten måste trumfa ängslighet. Vi behöver börja studera och följa utvecklingen när det gäller språk i Sverige.
