Svenska som andraspråk (SVA) infördes på 1990-talet för elever i grundskolan med annat modersmål än svenska. Tanken var att grundskoleelever, i likhet med äldre SFI-elever, skulle få hjälp med sina språkkunskaper. Behovet har sedan dess inte minskat. Snarare tvärtom. Men SVA för en eländig tillvaro.
Enligt en granskning från Sveriges Radio har endast hälften av lärarna som undervisar i SVA behörighet. Elevernas studieresultat är nedslående. En tredjedel av alla elever underkänns. Och utvecklingen går åt fel håll. År 2006 fick 80 procent av eleverna godkänt. Sedan dess har andelen godkända elever stadigt minskat.
Hälften av alla SVA-lärare saknar lärarlegitimation. Dessutom är urvalskriterierna för vem som ska läsa svenska som andraspråk i stället för ”vanlig” svenska otydliga. Skolan ska avgöra från person till person. Men hur behovet ska bedömas är oklart. Det leder till att elever hamnar i klasser där undervisningen inte är anpassad efter deras egna förutsättningar.
Ungefär 40 procent av de elever som läser SVA är födda i Sverige. Många av dem talar ett annat språk hemma, men pratar ändå flytande svenska och skulle utan problem klara av den ordinarie undervisningen. Att behöva delta i svenska som andraspråk kan till och med vara negativt för deras språkutveckling.
”Jag tror verkligen att alla vi som läste svenska som andraspråk hade klarat oss mycket bättre om vi läst vanlig svenska istället”, säger Mona Fahim, som hoppade av gymnasiet eftersom hennes språkkunskaper i svenska var så bristfälliga från grundskolan. Hon sattes i en SVA-klass i sjuan, utan att genomgå ett kunskapstest och trots att hon läst ordinarie svenska utan problem fram till årskurs sex.
Det säger sig självt att den elev som kommit till Sverige för två år sedan inte kan delta i den ordinarie svenskundervisningen. Men den som är född och uppvuxen i Sverige bör genomgå ett test innan han eller hon sätts i SVA-gruppen på skolan. Om dessa två grupper dessutom undervisas tillsammans är det ganska givet att de som pratar bra svenska trots invandrarbakgrund kommer att undervisas på en nivå långt under deras förmåga, vilket riskerar att hämma språkutvecklingen.
Det torde snarare vara bättre för dessa elever i många fall att delta i den ordinarie undervisningen, och få extra stöd utanför lektionstid vid behov.
Klart är att kvaliteten i undervisningen måste förbättras. Att över en tredjedel av eleverna underkänns i nian är katastrof. Det innebär att dessa elever inte kan söka till ett ordinarie gymnasieprogram.
Den som inte pratar god svenska kommer dessutom att ha en riktig uppförsbacke på arbetsmarknaden. En person kan vara hur begåvad och kompetent för jobbet som helst – om språket inte fungerar kommer han eller hon automatiskt att dömas hårdare av omgivningen.
Forskning visar tydligt att språket är ett sätt att sortera människor. Den som inte behärskar språket fullt ut kommer automatiskt att placeras längre ner i den sociala hierarkin. Han eller hon kommer dessutom själv att känna sig i underläge.
Just därför är det centralt att ge inte minst barn en förutsättning att lära sig fullgod svenska. Initiativ som exempelvis ”den nya rikssvenskan”, där utbildningsföretaget Lernia anlade ett normkritiskt perspektiv för att få människor att förstå att brytning inte innebär lägre kompetens, är tyvärr verkningslösa, för att inte säga kontraproduktiva.
Ingen normkritik i världen kan motverka det faktum att den som pratar korrekt svenska kommer att ha högre status än den som inte gör det. Att blunda för att det är så blir därför samma sak som att exkludera människor.
