Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Markus Uvell: Valet gör mig politiskt deprimerad

Oavsett om man tror att det är klimatet eller kriminaliteten som kommer sänka oss är det bra att ha lösningar på problemen. Dessa saknas i dag.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Nästan allt blir sämre. Sådan är svenska folkets bild av utvecklingen i landet. Sju av tio tycker Sverige utvecklas åt fel håll, bara tre av tio anser att det går åt rätt håll.

Men det är inte hela bilden. Olika väljargrupper har nämligen väldigt olika bild av hur utvecklingen ser ut. Allra mest negativa är väljare som röstar på Sverigedemokraterna, 95 procent pessimister. I andra änden av skalan finns de miljöpartistiska väljarna, med bara 17 procent pessimister.

Även om man förstås kan värdera olika delar av utvecklingen olika, kan båda grupperna inte ha rätt. Den allmänna utvecklingen kan inte vara både katastrofal och utmärkt. Så vilka har fel?

Sannolikt båda. SD-väljarna vill se utvecklingen som mer negativ än den är, medan MP-väljarna är överdrivet positiva. Det är nämligen den ideologiska utgångspunkten som styr bilden av verkligheten, inte tvärtom. Man ser vad man vill se.

LÄS MER: Sverige i akut behov av ledarskap

Bekräftelsebias är ett urgammalt psykologiskt fenomen, beskrivet i litteraturen sedan antiken och sannolikt evolutionärt betingat. Att kunna fatta snabba beslut baserat på förutfattade meningar i stället för att lägga tid på att reda ut detaljerna har tjänat oss väl genom historien. Men det blir lätt problematiskt i politiken.

I nästa års val ställs detta på sin spets. Minst två av väljarnas stora frågor präglas av bekräftelsebias: Å ena sidan brottsligheten, som högerväljare riskerar att se som mer utbredd än vad den är. Å andra sidan klimatförändringarna som av vänsterväljare ofta ses som ett mer existentiellt hot än de är.

I dagens polariserade klimat lär det inte vara något problem för de båda sidorna att samla väljare runt sin respektive verklighetsbeskrivning. Vem som går segrande ur striden får vi se. Men vad händer sedan?

En aspekt av det polariserade klimatet är att inget politiskt alternativ har riktigt brett förtroende hos svenska folket. Efter den tillfälliga förtroendeboost en nyvald partiledare brukar få har Magdalena Andersson lyckats skrapa ihop förtroende hos nätt och jämnt varannan väljare, i övrigt samlar de mest populära partiledarna runt fyra av tio.

Jag brukar generellt sett – av födsel och ohejdad vana – vara i grunden optimistisk inför framtiden. Men förutsättningarna inför nästa års val kan göra den mest hoppfulla politiskt deprimerad.

Sverige står inför akuta, djupgående problem, som väljarna har helt olika bild av. Det politiska samtalet är mer polariserat än någonsin. Ingen partiledare har tillräckligt brett förtroende hos svenska folket. Den verkliga utmaningen blir inte att vinna valet utan att hela det söndertrasade landet när dammet har lagt sig.

Den fråga som då behöver besvaras är inte valets konflikt om vilket som är det allra största eländet: invandringen, brottsligheten, klimatkrisen, girigheten, välfärdskrisen och så vidare. Den avgörande frågan efter valet blir i stället en betydligt svårare: hur löser vi problemen?

Då räcker det inte att samla de egna till strid mot fienden, då gäller det att bygga förtroende hos fler än de redan frälsta. Och dit är det ännu långt.

LÄS MER: Klokare i dag än i går

LÄS MER: Regeringen har bränt sitt förtroende i kriminalpolitiken