2020 blev på många sätt ett förfärligt år. Det nya året blir därför extra viktigt, så mycket måste tas igen, byggas upp, återställas och säkras. I takt med att vaccineringen fortgår kommer vardagen förhoppningsvis att kunna återvända.
I den återhämtning som krävs under 2021 är det politiska ledarskapet avgörande. Det är framförallt myndigheterna som, med blandad framgång, lotsat Sverige genom pandemin men politiken måste ta oss ur den. Tyvärr är förutsättningarna inte precis lysande. Sverige är i akut behov av politiskt ledarskap.
Enligt Demoskops senaste mätning har 44 procent av svenska folket stort eller mycket stort förtroende för Ulf Kristersson medan Ebba Busch, Stefan Löfven och Jimmie Åkesson ligger strax under 40 procent. Övriga har mycket lågt förtroende. Vi lever i en lågförtroendemiljö.
Två aspekter är särskilt viktiga när det gäller partiledarförtroende.
För det första partiledarens förtroende i relation till partiets storlek, det ger ett mått på förmågan att nå fler än de egna väljarna. Det är till exempel ett styrkebesked att Ebba Busch har samma förtroendenivå som Stefan Löfven, trots att den senare har en fem gånger så många väljare.
För det andra är förtroendet bland de egna väljarna viktigt i sig. En partiledare med högt förtroende hos partiets väljare har ett starkt mandat att förändra. Kanske typiskt för vår polariserade tid har de flesta partiledare stort förtroende hos runt nio av tio egna väljare. Undantagen är Nooshi Dadgostar och Nyamko Sabuni, som samlar två tredjedelar respektive hälften av de egna.
Sammantaget är partiledarnas förtroendekapital för litet för de utmaningar som väntar. Restaureringen av svensk ekonomi under året är ju bara början, därefter väntar valåret 2022. Vem som än går segrande ur den striden kommer ett högt förtroende att vara avgörande.
I praktiken finns två alternativ. Antingen fyra år till med en S-ledd regering byggd på sinsemellan djupt oeniga partier som C och V, ett alternativ svenska folket har lågt förtroende för och som hålls samman av avsky mot SD snarare än gemensamma idéer. Eller en regering bestående av M och KD, byggd på förhandlingar med just SD. Det är ett alternativ som skulle vara parlamentariskt starkt (det lär behöva egen majoritet för att kunna tillträda), men ändå mycket kontroversiellt bland särskilt medias makthavare.
I båda dessa scenarier kommer kraven på politiskt ledarskap vara höga. Med pandemin i färskt minne, och i värsta fall delvis fortfarande pågående, behöver den nya regeringen nå långt utanför sina egna väljare och bygga förtroende på bredden. Den måste skapa stöd för sina värderingar och sina visioner om ett bättre Sverige än det som släpat sig igenom den nuvarande mandatperioden.
Politiskt ledarskap handlar om mer än det uppenbara, som att till exempel inte bryta mot sina egna förnumstiga förhållningsregler och trängas i shoppingcentra under pandemin. Det handlar kanske allra mest om att svara på de grundläggande frågorna: Vart ska vi? Och varför? Det var länge sedan någon hade ett bra svar på det.
