Att den syriske diktatorn Bashar al-Assad har ”vunnit” det syriska inbördeskriget skapar inga rubriker. Man kan med rätta ifrågasätta vad han egentligen har vunnit – ett land i ruiner åderlåtet på människor, kapital och infrastruktur. Men kriget är, trots att det finns lite utspridda rebellgrupper kvar, i praktiken över och Assadregimen sitter ohotad vid makten.
Det finns ett viktigt skäl till att länder som Syrien, Libyen, Irak och Afghanistan inte längre är på toppen av den europeiska och amerikanska dagordningen – vi har kommit, gjort vårt och gått vidare. I vårt kollektiva medvetande är det som att de två decennierna mellan 2001 och 2021 med alla äventyr i Nordafrika, Mellanöstern och Afghanistan nästan inte har hänt. För oss är dessa länder i dag lika okända som de var innan vi skickade ned soldater och byggde stora inhägnade baser ute på stäppen.
Någon som inte har glömt är Ryssland. För medan USA och dess allierade lämnade exempelvis kurderna i norra Syrien till sitt öde, trots att de hade utkämpat markkriget åt de västallierade, så har Putin varit lojal med al-Assad och hans våldsamma regim. Han har varit med till slutet. Ryssland glömmer inte sina vänner. Västs uppmärksamhet har däremot varit betydligt flyktigare och det är få som i dag talar om värdet av att med militära medel garantera byggandet av skolor i Afghanistan där även flickor får lära sig att läsa.
Den västerländska utrikespolitiska doktrinen under 2000-talet var hastigt påkommen, underbyggd med lika mängder fromma förhoppningar om en ny skön värld och militär övermakt. Och resultatet har varit magert, för att inte säga helt obefintligt. I vissa fall har despotiska regimer ersatts av ett lapptäcke med sinsemellan stridande miliser och lokala krigsherrar. Mönstret går igen i land efter land som hamnade i det västerländska blickfånget under de gångna decennierna.
Minns Libyen. Kriget där pågick i mindre än ett år under 2011. Den franske vänsterfilosofen Bernard-Henri Lévy lyckades övertyga den konservative presidenten Nicolas Sarkozy om att det var en bra idé att stödja libyska rebellgrupper mot Kadaffiregimen som styrt landet sedan 1970-talet.
Andra Natoländer hade också sina planer för Libyen och med stöd av en FN-resolution intervenerade bland annat Storbritannien, USA och Kanada i de pågående stridigheterna. Även Sverige fick vara med på ett hörn och skickade ned Gripen-plan. Resultatet?
Lynchningen av diktatorn Kadaffi filmades och kablades ut över hela världen. Vad som följde var en skakig fred som följdes upp med ett andra inbördeskrig mellan 2014 och 2020, som ingen förutom det libyska folket i dag kommer ihåg. Landet är nu, om möjligt, ett ännu mer fattigt, korrupt och eländigt land än det någonsin var under Kadaffi.
Minns Afghanistan. Den längsta insatsen initierad av USA med allierade varade i nästan exakt två decennier. Insatsen kostade amerikanska skattebetalare 2 313 miljarder dollar. Det är astronomiska summor pengar. Till denna siffra räknas då inte ens de långvariga utgifterna för soldaters sjukpensioner, rehabilitering och sjukvård. För att inte tala om de stora kostnader som det afghanska folket uppburit under åren av terrorattacker och instabilitet. Även Sverige deltog i Afghanistan. Insatsen varade i 19 år och beräknas ha kostat 20 miljarder kronor. Fem soldater stupade. Till vilken nytta?
Inte mycket verkar det som. Talibanerna som drevs ut mellan 2001–2005 är återigen tillbaka och har förpassat kvinnorna från offentligheten. Samtidigt har landet blivit säkrare och korruptionen minskat sedan amerikanerna lämnat landet. Ordningen upprätthålls med järnhand och strikt tolkning av sharialagarna.
Men landet är urfattigt och när biståndsgivarna drog sig tillbaka återkom svälten. Nästan hela befolkningen lever numera under fattigdomsstrecket och amerikanerna tog med sig den afghanska riksbanksreserven på 3,5 miljarder dollar. Pengarna är deponerade i Schweiz och kommer på nåder att skickas till Afghanistan i form av bistånd.
Invasionen av Irak 2003, som följde av terrorattackerna mot World Trade Center två år tidigare, blev en flopp det med. Den amerikanske presidenten George W Bushs påståenden om att den irakiske diktatorn Saddam Hussein skulle gömma massförstörelsevapen i landet visade sig inte stämma. De humanitära och politiska konsekvenserna av invasionen och kriget blev omfattande.
Alla dessa interventioner, regimbyggen och hoppfulla insatser förkroppsligar det som den amerikanske ekonomen Thomas Sowell beskrivit som den ”obegränsade visionen”. Enligt denna är människan till sin natur god och det finns en ideal lösning på varje enskilt problem. Det finns också, enligt de som förespråkar den obegränsade visionen, vissa som har kommit lite längre, är lite bättre och mer moraliskt högtstående än alla andra. Dessa personer kan – likt en Bernard-Henri Lévy – se ett gyllene tillfälle att förändra historiens gång med hjälp av ett riskabelt språng.
Sowell formulerade även en motsats till detta sätt att resonera, den ”begränsade visionen”. Enligt denna är det svårt att hitta ideala lösningar – det mesta handlar om avvägningar och människan är ofta trögrörlig och traditionsbunden. Det minst dåliga är ofta det vi har att jobba med. Människan är enligt den begränsade visionen motiverad av egenintresse och är därför obenägen till förändringar och spårbunden. Anhängaren av den begränsade visionen är inte ointresserad av att sprida goda ideal och normer, men inser att det inte är lätt och att goda avsikter inte är liktydigt med goda resultat.
Att bygga ett nytt land är svårt, nästan omöjligt. Den obegränsade visionens förespråkare förstod inte, eller ville kanske inte förstå, detta. Därför stötte de på så allvarliga problem i länder som Irak och Afghanistan. Det gick inte att förvandla ett stamsamhälle till en modern stat inom loppet av några år. Och de regimer som för dyra pengar byggdes upp var sandslott som spolades bort så fort baserna monterats ned och soldaterna flugit hem.
Ett allvarligt problem med den obegränsade visionen är att dess förespråkare sällan ser sig över axeln och studerar sina misstag. De är höga på sin egen idealistiska uppfattning av världen. Invändningar från den begränsade visionens förespråkare viftas bort med att de är cyniska pessimister, eller än värre, lierade med bakåtsträvare och tyranner.
Men det var den obegränsade visionens anhängare som gjorde mest skada. Trots de goda föresatserna så var deras vackra visioner och dyra militära insatser förgäves. I stället för kompromisser och nödvändig realism försökte de frälsa världen. Konsekvenserna har varit så katastrofala att man helt enkelt ignorerat dem. Den obegränsade visionens anhängare måste snabbt kunna glömma sina nyss gjorda erfarenheter för att kunna samla kraft och energi till nästa världsförbättrande äventyr, för det kommer alltid ett till.
LÄS MER: Nederlaget i Afghanistan vittnar om västvärldens dumhet
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
