Formuleringarna i Trafikverkets rapport om hot mot transportsektorn är på samma gång befriande i sin tydlighet och bekymrande. Kina är inte att lita på.
”Den uppkopplade tekniken i dagens bilar öppnar för ytterligare en sårbarhet som måste adresseras”, konstaterar Trafikverket. Det är ett rimligt konstaterande. Våra fordon är inte längre bara transportmedel, utan rullande datorer med sensorer, kameror, mikrofoner och ständig uppkoppling som samlar in och överför enorma mängder data om hur vi rör oss, vad vi gör och var vi befinner oss.
I rapporten beskrivs hur uppkopplade fordon kan användas för att kartlägga både människor och verksamheter. Informationen kan användas för att analysera transportmönster, identifiera knutpunkter och upptäcka sårbarheter i samhällsviktig infrastruktur. Vi har redan vant oss vid att mobiltelefoner och datorer ständigt rapporterar data. Att våra bilar gör detsamma är en naturlig utveckling.
Det är här den geopolitiska dimensionen kommer in. Trafikverket är tydligt med att ”elbilar tillverkade i länder vars lagstiftning kräver att även privata företag lämnar uppgifter till landets underrättelsetjänst kan innebära en informationssäkerhetsrisk. I detta fall är det kinesiska elbilar som undersökts och som visar på att en betydande mängd information skickas till servrar i Kina.”
I Kina finns ingen tydlig gräns mellan stat och näringsliv. Tvärtom är företag enligt lag skyldiga att bistå landets säkerhetstjänster. Det innebär att teknik som till synes är kommersiell och som vi byggt vår vardag på i realiteten är en del av det kinesiska kommunistpartiets maktapparat.
Detta blir särskilt problematiskt eftersom Kina inte är en partner som delar våra värderingar eller säkerhetspolitiska intressen. Tvärtom. Landet agerar i ökande grad som en systemrival – ekonomiskt, teknologiskt och säkerhetspolitiskt. Att då förse kinesiska aktörer med realtidsdata om hur svenska transporter rör sig är strategiskt oklokt.
Kina har förvisso avfärdat Trafikverkets formuleringar som ogrundade. Men landet avvisar systematiskt alla bedömningar som pekar på dess ambitioner. Snarare visar reaktionen att Trafikverket träffat rätt.
Det anmärkningsvärda är inte att myndigheten nu pekar på riskerna, utan att det sker så sent – och utan att följas av tydliga politiska slutsatser. För vad innebär det i praktiken att ”en betydande mängd information skickas till servrar i Kina”, om inte att svensk infrastruktur i realtid kan kartläggas av en främmande makt?
Här är det viktigt att minnas att detta bara är ytterligare ett exempel där kinesisk teknik varit inblandad. Vi har ju kunnat läsa om dolda SIM-kort i bussar, bakdörrar i mjukvara och solceller med dold förmåga att kommunicera med Kina. Det är inte längre enskilda händelser, utan ett mönster.
Det borde därför inte längre handla om huruvida riskerna med kinesisk teknik existerar, utan om hur Sverige ska hantera dem. Att fortsätta som om uppkopplad teknik vore ofarlig är inte längre ett alternativ.
