Vår nya statsminister Magdalena Andersson (S) vill vända på varje sten för att minska segregationen och bekämpa den grova brottsligheten. Under tisdagens regeringsförklaring gav Magdalena Andersson en mer konkret bild av vad hon önskar att göra: Straffen ska skärpas för att spegla brottslighetens allvar.
Statsministern lät som en borgerlig politiker när hon från talarstolen meddelade att den som begår flera brott ska straffas hårdare, att det ska bli lättare att häkta personer misstänkta för allvarliga brott och att ungdomar i riskzonen i högre utsträckning ska kunna omhändertas.
Det låter så klart bra att regeringen nu vill sätta hårt mot den grova brottsligheten. Kanske får vi det systemskifte i kriminalpolitiken som borgerliga politiker så länge efterfrågat. Men det finns ett problem.
S-regeringen är allt annat än trovärdig i kriminalpolitiken. Magdalena Andersson var i sju år en av de tyngsta statsråden i Stefan Löfvens rödgröna regering. Medan Sverige klättrade upp till toppen på listan av dödligt skjutvåld i Europa prioriterade hon annat, som den dyra familjeveckan som M-KD-SD-budgeten lyckligtvis satte stopp för.
LÄS MER: Överge inte de tuffa förortsmammorna
Att Andersson låter Morgan Johansson (S) fortsätta som justitieminister underminerar också statsministerns löfte om att göra vad som krävs för att bekämpa den grova brottsligheten. I sju år har Johansson varit ansvarig för brottsbekämpning, men några effektiva åtgärder har han inte levererat.
Visst, det är bra att ungdomsrabatten ska slopas, men varför bara för 18-20-åringar? En 17-årig polismördare med en historik av allvarlig brottslighet skulle alltså inte beröras av detta. Och flera år efter att Moderaterna krävt det ska nu regeringen låta utreda om polisen ska få använda mer hemliga tvångsmedel i brottsförebyggande syfte. Justitieministern tycks alltid vara sen på bollen.
Men trots dessa brister är det ännu möjligt för S att återupprätta förtroendet i kriminalpolitiken. Statsministern bör först erkänna att den rödgröna regeringen misslyckats med hanteringen av gängkriminaliteten. Andersson bör sedan sträcka ut en hand till den borgerliga oppositionen med syftet att arbeta fram en genomgripande reform av brottsbalken och en utökning av de polisiära verktygen.
Alternativet är givetvis att förhandla med de övriga rödgröna partierna i riksdagen. Men då kan ju inte Magdalena Andersson mena allvar med att vända på varje sten för att bekämpa den allvarliga brottsligheten. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har en historia av att vara skeptiska till såväl generella straffskärpningar som utökade tvångsmedel för polisen.
Nu när S inte längre är bakbunden av att behöva jämka sig med Miljöpartiet i regeringen återfinns därför ett lysande förhandlingsläge med M, L och KD med målet att sjösätta en ny kriminalpolitik med fokus på att låsa in farliga individer och ge brottsoffer den upprättelse de förtjänar.