Skillnaden mellan de två männens framtoning kunde inte varit större. Den ene: vältalig, lättsam, elegant, belevad, alltid med en inkännande attityd och alltid redo att svara med ett intellektuellt resonemang. Den andre: burdus, självcentrerad, fåfäng, kategorisk och med ett förtroendekapital på nivå med en sämre försäljare av begagnade bilar.
Barack Obama var älskad och beundrad i stora delar av världen. Den nyvalde amerikanska presidenten hade knappt hunnit bli bekväm i det ovala kontoret innan han belönades med Nobels fredspris 2009 för sina ”extraordinära insatser för att stärka den internationella diplomatin och samarbete mellan folken”.
Trump däremot, var redan på förhand utdömd som en livsfarlig despot som skulle kasta ned världen i krig och elände. Hans tvära kast och gullande med despoter kunde bara betyda en sak: snart skulle gamla allianser rasa och en ny, osäker, världsordning ta dess plats.
Så vad hände?
När Obama blev president fattades snabbt beslut om att dra tillbaka resterande marktrupp från Irak. Men strategin i Afghanistan var den omvända. I slutet av 2009 kom Obama på den så kallade ”surge”-strategin. Den amerikanska militära närvaron skulle kraftigt utökas de kommande åren. Samtidigt skulle miljarder plöjas ned i den afghanska försvarsmakten med syftet att, på sikt, stå på egna ben.
Men varken truppförstärkningen eller stödet till den afghanska militären hade avsedd verkan.
Obama ville ha en strategi för att lämna Afghanistan. Men det var något som sköts på framtiden. Ständigt med förhoppningen att det skulle komma en punkt då den afghanska regimen var tillräckligt stark, motståndet nedkämpat och sociala skyddsnät för befolkningen på plats. Men någon sådan punkt kom inte.
Man skulle kunna säga att Obama var fånge i de föregående två Bush-administrationernas ”aktiva” och "demokratifrämjande" utrikespolitik. Antalet drönarattacker slog rekord under Obama. Löftet som han avgav redan 2008 om att stänga Guantanamo-basens internering av misstänkta terrorister blev det inget av med. Obamas avsikt var att vända uppmärksamheten mot Sydostasien och Kinas växande inflytande och minska det amerikanska ansvaret för Mellanösterns framtid.
LÄS MER: Den rimliga amerikanska högern måste träda fram
Men Obama lyckades aldrig att hejda Kinas framfart i sydkinesiska sjön, där öar togs över på Vietnams och Filippinernas bekostnad. Lika lite hade han makten att motverka Kinas aggressiva ekonomiska politik. Obama beskrev i sin bok ”Det förlovade landet” att han inte kunde pressa Kina hårdare när det kom till varumärkesintrång, upphovsrättsstölder och obalans i handeln (fördel Kina) på grund av den ekonomiska krisen. USA kunde inte kosta på sig ett handelskrig.
På samma sätt som Obama ärvde Bush-administrationens misslyckande i Irak så ärvde Trump dess afghanska motsvarighet från både Bush och Obama. Och han agerade inte annorlunda än den senare. Truppnärvaron ökade i Afghanistan under 2017, även om det var en blygsam ökning jämfört med Obamas ”surge”. Först 2020 började uttåget ur landet, som under panikartade former avslutades tidigare i år av president Biden.
Trump var, likt sin föregångare, full av idéer om hur den kinesiska diktaturens internationella makt skulle hämmas. Han lyckades dock inte med mycket i praktiken. Med Trump genomdrev USA handelsavtal som visserligen drabbade Kina ekonomiskt på flera vis men som i praktiken innebar ökade kostnader för amerikanska konsumenter. Den stora handelsobalansen som Trump varnade för har minskat något, men knappast i den utsträckning som Trump lovade att den skulle göra.
Obama och Trump kunde inte framstå som mer olika varandra. Trumps hårdföra retorik tolkades felaktigt som ett kvitto på den faktiska politiken – som snarare var ryckig och oförutsägbar – än genomtänkt. Medan Obamas silkeslena proklamationer och genomtänkta geopolitiska strategi togs som intäkt för en mjuk och välplanerad utrikespolitik.
Men skillnaderna i utrikespolitiken var i mångt och mycket kosmetiska, de skickade olika signaler och väckte uppskattning hos diametralt olika grupper. I praktiken var de bundna av tidigare politik och militära interventioner med långa ledtid er. Vi trollbands av Obamas retoriska färdigheter, skrämdes av Trumps buffliga twittrande. Personfixeringen skymde vad som egentligen hände.
LÄS MER: Trump var bara början
LÄS MER: En fransk Trump kliver in på scenen
