Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Eric Zemmour under sitt första valmöte i söndags. Det slutade i tumult när motdemonstranter gick till attack mot deltagarna.   Bild: Rafael Yaghobzadeh
Eric Zemmour under sitt första valmöte i söndags. Det slutade i tumult när motdemonstranter gick till attack mot deltagarna. Bild: Rafael Yaghobzadeh

Håkan Boström: En fransk Trump kliver in på scenen

Eric Zemmour har snabbt rört om i den franska politiken genom att utmana Marine Le Pen om rollen som ytterhögerns röst. Fler än fyra av tio fransmän kan dock tänka sig att rösta på någon av dem.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Till tonerna av Beethovens sjunde symfoni meddelade förra veckan den kontroversielle högernationalisten Eric Zemmour att han ställer upp i det franska presidentvalet i april 2022. Zemmour, som har algerisk-judiska rötter, har på kort tid seglat upp som en allvarlig utmanare till Nationell Samlings (f.d Nationella Fronten) Marine Le Pen. De tävlar i hög grad om samma väljare. Hans intellektuella, suggestiva framtoning och journalistiska bakgrund går dock hem i etablerade kretsar mer än Le Pen, trots att han rent politiskt står för en radikalare linje.

För bara något decennium sedan hade en ny utmanare inom ytterhögern inte varit någon förstasidesnyhet. Men fransk politik har förflyttat sig så långt högerut att etiketten ”extremhöger” inte längre är riktigt adekvat. Både retoriken och väljargrupperna flyter in i varandra i relation till mittfåran.

Le Pen är visserligen fortfarande utfryst av det franska etablissemanget, men enligt opinionsmätningarna ligger hennes stöd stadigt runt 45 procent av rösterna i en andra valomgång mot sittande presidenten Emmanuel Macron (franska presidentval sker i två omgångar, där de två huvudkandidaterna står emot varandra i den andra). I en mätning har hon varit uppe på 48 procent.

Zemmour skulle enligt samma mätningar få strax över 40 procent ställd mot Macron. Tillsammans har de bägge nationalistiska kandidaterna stöd av ungefär var tredje fransman i första valomgången. Men närmare hälften av franska folket säger sig alltså kunna stödja Nationell Samlings partiledare, om det står mellan henne och Macron.

Det är siffror som talar sitt tydliga språk. I förra presidentvalet, 2017, fick Le Pen en tredjedel av rösterna i andra omgången. I valet dessförinnan var hon inte ens med i slutstriden.

Zemmours förutsättningar att gå förbi Le Pen anses begränsade. Speciellt hans nedlåtande kvinnosyn ligger honom i fatet enligt kritikerna. Frankrike anses inte redo för hans uppskruvade retorik om att landet är på väg att gå under av islam, globalisering och postmodernism. Men detta hindrade å andra sidan inte Donald Trump att bli vald till president i USA. Zemmour är på sätt och vis en väldigt fransk Trump.

Hans kandidatur skulle förstås kunna innebära att varken han eller Le Pen tar sig vidare till andra omgången på grund av röstsplittring. I så fall skulle det traditionellt borgerliga Republikanernas i sammanhanget mittenorienterade kandidat – Valérie Pécresse – ha en god chans.

Men det är också möjligt att Zemmour banar vägen för ett ökat stöd till Le Pen i slutstriden, genom att han får upp nationalisternas frågor på den politiska agendan, och samtidigt får den Nationella Frontens politiska arvtagerska att framstå som relativt sett mindre extrem.

Zemmour talar om att ”återerövra” Frankrike, från islamister, genusvetare och EU-byråkrater. Han är en äkta kulturkrigare. Liksom Le Pen odlar han sina kontakter med Ungerns Viktor Orban.

Kulturkriget är på riktigt i Frankrike. Men landet är å andra sidan vant vid ett högt tonläge i sådana frågor. Det som ytterst skapar tyngd i konflikten är de underliggande problemen med usel integration, stora sociala klyftor, en djupnande motsättningar mellan stad och land, avindustrialisering och knackig tillväxt. Det finns en utbredd föreställning hos fransmännen att Frankrike är på dekis som delvis har fog för sig. Missnöjesrösterna är många.

Skulle Marine Le Pen blir Frankrikes första kvinnliga president i vår lär de vanliga kommentarerna om ”spräckta glastak” utebli. Många lär istället förfasas och EU skakas om i grunden. Men de kan åtminstone trösta sig med att Frankrike inte fick sin egen Trump.