Sverige - en fristad för massmördare

Hur hamnade Sverige i ett läge där vi varken vet varför så många svenskar anslutit sig till IS eller vad vi ska göra med dem när de nu återvänder, undrar gästkolumnisten Hamid Zafar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS

Mitt under brinnande folkmord tog hundratals tutsier sin tillflykt till kommunhuset i Muyra i sydöstra Rwanda i april år 1994. Deras förhoppning om att söka skydd blev förgäves. Hutuerna omringande kommunhuset och förvandlade det till ett slakthus. Under loppet av några dagar dödades samtliga, flertalet av dem kvinnor och barn, med machetes, spjut och klubbor. En av de ansvariga var Claver Berikindi som själv närvarade och deltog i grymheterna.

År 2002 kom Berinkindi till Sverige som kvotflykting och bosatte sig i Eskilstuna. Migrationsverket gjorde ingen bakgrundskoll på honom och i Sverige kunde han leva ett vanligt familjeliv. Först 14 år efter flytten till Sverige kom historien ikapp honom och han åtalades för brott mot mänskligheten. Berinkindi dömdes till livstid för det grövsta brottet som någonsin avhandlats i en svensk domstol.

ANNONS

Domen mot Berinkindi är på många sätt unik. Det är mycket sällsynt att individer som deltagit i folkmord döms i Sverige. Men individer som Berikindi är inte unika. Redan år 2005 uppmärksammade Ekots reportrar Nuri Kino och Bo-Göran Bodin att ett flertal individer som arbetat för den beryktade säkerhetstjänsten Khad under 1980-talet i Afghanistan bosatt sig i Sverige och fått svenskt medborgarskap.

Khads övergrepp mot den afghanska befolkningen var omfattande. Tiotusentalstals personer dödades och hundratusentals fängslades och torterades. Ekots granskning visade dessutom att två av Khads ministrar var bosatta i Stockholm och Göteborg. Ingen av dessa har ännu ställts inför rätta.

På senare tid har debatten om återvändande IS-anhängare på nytt aktualiserat Sveriges hantering av individer som deltagit i folkmord. Uppemot 150 IS-terrorister uppskattas ha återvänt till Sverige. Att IS är en rörelse som ägnat sig åt folkmord är ett faktum. Det slog FN fast i en rapport år 2016 där det konstateras att IS haft för avsikt att utradera det yazidiska folket genom mord, slaveri, och massförflyttningar.

Mot bakgrund av det blir de svenska politikernas tafatta inställning till de hemvändande IS-terroristerna än mer obegriplig. Senfärdighet har präglat allt från lagskärpningar till det polisiära uppsökande arbetet. I Stockholm har man inte varit i kontakt med någon av de 40 individer som återvänt. Än mer häpnadsväckande är kommunpolitikernas förklaring. Bland annat läggs ansvaret på att skolorna i kommunen inte gjort orosanmälningar. Som om rikets och medborgarnas säkerhet är en fråga om bristande omsorg.

ANNONS

I debatten om hur man ska hantera de som återvänt måste vi också stanna upp och fråga oss hur det har blivit såhär. De hundratals som anslutit sig till IS från Sverige uppstod inte i ett vakuum. Av dessa var 34 procent födda i Sverige och 75 procent svenska medborgare. Vilka miljöer är det som möjliggjort spridningen av tankegodset?

I de handlingsplaner som landets kommuner tog fram på uppdrag av staten omnämns ingenstans vilka föreningar och ledande individer som fungerat som en jordmån för IS-rörelsens framväxt i Sverige. Där finns många stenar att vända på. Där har vi den verkliga utmaningen framför oss.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS