Arkitektur väcker känslor. Det är inte konstigt. Byggnaders estetik berör inte bara dem som bor eller arbetar i dem utan gestaltar hela vår offentliga miljö. Vi kan helt enkelt inte undvika att se dem.
Sedan ett antal år tillbaka driver det så kallade Arkitekturupproret opinion på sociala medier mot modernismens totala dominans som arkitekturstil i Sverige. Man kan tycka att upproret är något ensidigt i sitt hyllande av äldre stilar, men det måste ses mot bakgrund av hur mycket äldre bebyggelse som rivits i våra stadskärnor och den närmast fientliga inställningen hos både byggbolag och arkitektkår mot traditionella uttrycksformer.
Ett typiskt exempel på denna attityd fick läsarna till sig på lördagens debattsida i GP där byggnadsingenjören Kajsa Söderström gick till frontalangrepp mot dem som önskar mer klassiskt byggande (GP 18/3). Söderström menar att kritikerna drömmer om ett Disneyland och förespråkar ett hopkok av stilar utan att veta vad de talar om. De förstår inte att smak och estetik är något subjektivt.
Hon har sannerligen inte folket med sig. 44 procent av svenskarna vill att det ska byggas mer i klassisk stil. Endast 14 procent är emot det. Detta enligt en nyligen gjord undersökning (SVT 6/3). Söderström avfärdar dock det med att folk inte vet vad klassisk stil betyder. Det är ett lättvindigt argument.
Äldre byggnader är ofta uppskattade för sina proportioner och material. De har i regel ett mer personligt uttryck än mycket av den senare och samtida modernismen. Men det är just det, krusiduller, burspråk och snickarglädje, som de modernistiska arkitekterna avfärdar som förljuget. För arkitekterna har i snart hundra år fått lära sig att funktion är allt och estetik något vanligt folk inte förstår sig på.
Så har inte alltid arkitekter resonerat. Den äldre bebyggelsen – byggd innan modernismen slog igenom på 1930-talet – knöt ofta medvetet an till historien. Den kopierade friskt ännu äldre stilar. Den gjorde inte anspråk på att var ett originellt ”uttryck för sin tid” och såg inte klassiskt som något enhetligt. Den var och är däremot uppskattad i breda lager för att den bidrog till ett både mänskligt och vackert stadsrum.
Den modernistiska arkitekturen å sin sida är ett barn av det samhällskritiska tänkande som slog igenom efter första världskrigets förstörelse. Den var en del av en kulturell rörelse som ville göra rent med det borgerliga samhället, ibland på rent revolutionär grund. Den nya människan skulle blicka framåt, inte nostalgiskt vända sig bakåt. Denna människa var enligt idealet en rationell massvarelse utan anknytning till plats och historia. Moderniteten skulle bejakas.
Störst genomslag fick dessa idéer i de totalitära länderna under kommunismen och fascismen. Men även i Sverige kunde den få gehör av stads- och samhällsplanerare som ville skapa ett helt nytt samhälle. Under rekordåren på 1950- och 1960-talen fanns både pengarna och den politiska viljan att omstöpa det mesta.
Det främsta skälet till modernismens genomslag är dock att den visade sig extra lämplig för standardiserad massproduktion. Den äldre arkitekturen byggdes ofta hantverksmässigt på initiativ av lokala byggherrar eller privatpersoner. Även den tidiga modernismen eller funktionalismen kan visa upp kvaliteter. Men från 1960-talet blev massproduktionen dominerande.
Kritiken mot det storskaliga byggandet lät inte vänta på sig. Protesterna fick till sist stopp på den värsta rivningshysterin, men då var den stora skadan redan skedd. Och än i dag präglas väldigt mycket av det som byggs nytt av en själlös fyrkantighet och snålhet med estetiska kvalitéer.
Det är lätt att förstå varför de stora byggbolagen inte har något emot den modernistiska dominansen. De tjänar pengar på den. Arkitektkårens motiv är vid första ögonkastet inte lika uppenbara. Men ett skäl är helt enkelt att yrket ser sig som konstnärligt och i stort sett alla konstnärliga yrken har under 1900-talet velat frigöra sig från traditionen och det hantverksmässiga kunnandet (i viss mån för att man inte ville tävla med det maskintillverkade).
I stället har man eftersträvat ”originalitet” – vilket drivit flera konstformer långt från den breda publikens smak. I detta finns förstås också ett stort mått av vilja till social distinktion – i den franske sociologen Pierre Bourdieus bemärkelse. Maktlösa arkitekter som arbetar på kapitalets beställning håller i stället hårt i sitt kulturella kapital. De vill inte tappa i social status. Resultatet har blivit ett arkitekturindustriellt komplext där ekonomiskt och kulturellt kapital drar åt samma håll.
Kritiken mot denna hånas som plebejisk. Men det är i stort sett ingen som efterfrågat något Disneyland. De flesta förkastar inte heller all modern arkitektur – den gör sig ofta bättre som påkostade märkesbyggnader än som bostäder. Många vill däremot se mindre enformighet i nybyggnationen och fler nya hus i klassisk stil. Det går om viljan finns. I många tyska städer byggde man upp stadskärnorna efter kriget enligt gamla ritningar på ett sätt som gör det omöjligt att skilja nybyggena från originalen, åtminstone för ett otränat öga.
Hus som knyter an till platsens och stadens historia har ett värde i sig. De signalerar mening, humanism och kontinuitet. Det må vara tråkigt för avantgardet, men stadsrummet är inte i första hand till för dem.
LÄS MER: Sverige behöver en ny och mer demokratisk arkitektur
