Det finns inget politiskt parti eller rörelse i Sverige med inflytande som ifrågasätter svensk abortlagstiftning. Inte ens SD, vars riksdagsledamöter tidigare verkat för en förändrad abortlagstiftning, önskar förändra den lag som gäller i dag. Ändå lyckades den amerikanska abortdebatten spilla över till Sverige i somras.
Kristdemokraterna ville för att förekomma eventuella missförstånd om deras hållning i frågan lansera ett ”abortkontrakt” till stöd för dagens lagstiftning. Ebba Busch insåg att även om hennes parti inte önskar någon förändring av dagens lagstiftning så är det tillräckligt många som tror det. Hon var tvungen att understryka att hon och hennes parti inte är på fel sida i abortfrågan.
Behovet av ett abortkontrakt är ett tydligt exempel på den centrala roll som påhittade politiska konflikter spelar i svensk politik. Viljan att understryka obefintliga skillnader eller skapa dem är ett av de mest utmärkande dragen för offentlig svensk debatt.
Detta fyller en rad taktiska funktioner. Men det är inte främst uttryck för ett cyniskt taktiserande, även om den motivationen inte helt kan uteslutas. Många opinionsbildare och politiker tror på riktigt att exempelvis abortlagstiftningen faktiskt är föremål för en seriös ideologisk konflikt mellan de svenska partierna.
Att påminna sig själv och andra om att det i Sverige råder närmast totalt konsensus i en rad frågor som rör statsskick, demokrati och mänskliga rättigheter är trist. Dessutom motiverar det inte till några ideologiska strider.
I stället iscensätts en rad politiska konflikter i Sverige som helt saknar verklighetsanknytning – uttryck för vad man skulle kunna kalla politisk teater. Ett skådespel i vilket hjältar och skurkar kämpar mot varandra. Att vägra delta blir, även för en stridbar partiledare som Ebba Busch, omöjligt. Även om den politiska teatern bygger på rena fantasier är inte teatern i sig oviktig. Detta inser Busch.
Många ifrågasätter den här analysen. De menar att de faktiska ideologiska skillnaderna är gigantiska, men inte omedelbart uppenbara. Skurkarna i berättelsen döljer sina motiv eller är kanske omedvetna om den underförstådda ondskan i den egna politiken.
Kristdemokraterna skriver visserligen att de är för dagens lagstiftning, men ”titta hur Lars Adaktusson röstade tillsammans med abortmotståndarna i Europaparlamentet!”. Det spelar mindre roll att KD:s partiledare inte vill se någon ändring eller att det står i partiprogrammet att dagens lagstiftning ska bibehållas – egentligen vill KD något annat.
I Sverige finns en rad frågor där hätskheten i debatten inte alls överensstämmer med de faktiska åsiktsskillnaderna. Det är därför man med en sådan iver försöker smälla upp små skillnader som egentligen är helt oväsentliga.
Moderaternas migrationspolitik, för att ta ett exempel, är mer restriktiv än exempelvis Centerpartiets. Denna skillnad kan motiveras på många sätt. Men skillnaderna är enligt vissa kritiker en subtil form av rasism, även om de moderata politikerna inte har den avsikten.
Den politiska teatern behövs för att partianhängare ska känna att de verkligen deltar i en kamp om mänskliga rättigheters vara eller icke vara, för eller emot människans inneboende värdighet. Det är sådant som verkligen skapar identitet: tydliga konfliktlinjer och en uppenbar fiende. Det förklarar också hur RFSL på fullt allvar i en debattartikel nyligen hävdade att en eventuell borgerlig regering skulle leda till ett ”odemokratiskt samhälle” om de borgerliga tar stöd av SD.
Likt ordet populism är polarisering ett av de mer missbrukade orden i vår samtid. Men i det här fallet är det faktiskt väldigt tillämpligt. Den politiska teaterns själva syfte är att polarisera med syftet att motivera. Till slut spelar det ingen roll om de som driver polariseringen framåt i själva verket är medvetna om att de överdriver skillnader eller om de verkligen tror på dem – anhängarna kommer fortsätta återupprepa myterna, överdrifterna och de påhittade konflikterna.
Förekomsten av denna politiska teater innebär inte att det saknas faktiska politiska skiljelinjer. Snarare är det så att teaterpolitiken förskjuter uppmärksamheten från mindre glamorösa åsiktsskillnader till de mer mobiliserande striderna. Materiella frågor som rör maktfördelning, ekonomi och regleringar har helt enkelt inte samma laddning i vårt samhälle längre. Förlorarna är alla de som påverkas av konsekvenserna av osynliggjord politik. Vinnarna är de som mest effektfullt ställer till med ett politisk skådespel där de själva spelar rollen som hjältar.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
