Om Centerpartiet i Göteborg skulle ha en signaturlåt skulle det kanske vara ”Thank u, next” med popsångerskan Ariana Grande. Tack, nästa – ungefär så har partiet betett sig efter valet i september. Fast i C:s fall handlar det givetvis om samarbetspartier och inte om pojkvänner.
Först valde man att lämna den borgerliga alliansen. Orsaken till det var, enligt gruppledaren Emmyly Bönfors, att partiet inte ville ingå i ett styre som lutar sig mot Sverigedemokraterna. Samma resonemang som C för på riksnivå, med andra ord. I stället valde man att gå till vänstersidan för att förhandla med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det gick så långt att man förhandlade färdigt en budget. Allt var klart för ett maktskifte.
Men sedan sprack det plötsligt. I början av veckan meddelade C att man hoppar av samarbetet till vänster. ”Vi är naturligtvis lite förvånade”, sa Socialdemokraternas gruppledare Jonas Attenius. Bönfors själv sa att det fanns en hypotetisk möjlighet att gå tillbaka till alliansen.
Men på fredagen meddelade C att partiet går i opposition och att man lägger en egen budget. Därmed kan S, MP och V lägga en budget som har mest stöd i fullmäktige och styra i minoritet.
Det ser ut att bli ett svagt vänsterstyre i Göteborg. Ett minoritetsstyre är alltid svajigare än att ha en majoritet bakom sig.
LÄS MER: Därför kommer S behöva svika sina vallöften om vården
För göteborgarnas del hade det varit bättre om staden fick ett stabilt styre i mitten. Kommunpolitik skiljer sig en del från rikspolitiken, även i en stor stad som Göteborg. Det finns givetvis ideologiska skillnader, men över lag är de problem man ska lösa av en betydligt mer vardagsnära och praktisk natur. Det handlar om att sköta verksamheter som skola och äldreomsorg. Ett brett samarbete mellan Socialdemokraterna och flera eller samtliga partier i alliansen samt Demokraterna hade kunnat utgöra ett stabilt underlag för ett handlingskraftigt styre.
Handlingskraft i kombination med pragmatism lär nämligen behövas. Den ekonomiska kris som den nytillträdda borgerliga regeringen måste hantera kommer att bli en stor utmaning även på kommunnivå. Hög inflation och höjda räntor slår hårt mot den kommunala ekonomin – och detta i ett läge där staden skulle behöva satsa en del, inte minst på äldreomsorgen vars kvalitet tyvärr brukar rankas lågt i nationella jämförelser. De äldre förtjänar bättre.
Arbetet mot att bekämpa utanförskap och segregation måste också intensifieras. Liksom kampen mot politisk och religiös extremism och tystnadskulturen inom den offentliga förvaltningen. Hopp- och lekprojekt duger inte, arbetet måste ske systematiskt och med en långsiktig ambition för att slå vakt om det demokratiska samhället på lokal nivå.
Allt detta kostar. Det finns en risk att skatten behöver höjas. Men det är också en balansgång – risken finns att utflyttningen till kranskommunerna ökar om barnfamiljer och andra i arbetsför ålder ser det som mer attraktivt att bo en bit från stan. Att värna om lokal service och utbudet av restauranger och kultur – som riskerar att slås ut av hyres- och räntehöjningar – är en viktig del i detta. Och det är inte gratis.
Ett balanserat och pragmatiskt mittenstyre hade därför varit bättre än att vi nu får ett stort Vänsterparti som riskerar att sätta stopp för nödvändiga reformer, inte minst mot den politiska extremism som sprids i vissa utanförskapsområden.
Hur Socialdemokraterna, som i Göteborg varit lite av en föregångare i att kombinera ekonomisk vänsterpolitik med hårda tag – den danska modellen – ska komma överens med V och MP kan visa sig svårare än man tror. Särskilt när man styr i minoritet.
