Vad skulle kunna inrymmas i Nationalmuseum – byggnaden alltså – om inte konstverk och skulpturer från Sverige och övriga världen? Ett Ikea kanske? Petter Stordalen kanske kan göra om det till ett lyxhotell. Eller ett spa, där influencers kan kränga ansiktskrämer med Carl Larsson-målningar i bakgrunden. Eller varför inte ett ”event house” där tech-startups kan betala dyrt för att ha kick-off i en ”autentisk miljö med historiska anor”?
Nej. Nationalmuseums nuvarande byggnad på Blasieholmen i Stockholm, som stod klart 1866, har ett syfte: att inhysa landets konstskatter. Nationalmuseum är byggt för att vara just Sveriges nationalmuseum. Här ryms 700 000 verk från Sverige och andra delar av världen, vilket gör samlingen unik. En central uppgift för museet är att förvalta och bevara Sveriges kulturarv för framtida medborgare och turister. Nationalmuseum är därmed ett riksintresse som sträcker sig över generationerna.
Men nu är verksamheten hotad. Museet har ekonomiska problem. Man håller redan stängt en extra dag i veckan för att spara pengar, och har ställt in planerade utställningar. Framför allt är det stigande lokal- och driftskostnader som ligger bakom – och då inte minst hyran.
Nationalmuseum, liksom många andra kulturinstitutioner, ägs av Statens Fastighetsverk (SFV), som lyder under finansdepartementet. SFV har ett krav att gå med vinst varje år. Eftersom driftskostnaderna ökar – elpriset slår hårt även mot museer – ökar också hyran. Och det är inte bara Nationalmuseum som drabbats. Blåssymfonikerna tvingades lämna Musikaliska i Stockholm, som är Sveriges äldsta konserthus, efter att staten höjt hyran med 60 procent på ett år.
Trenden med höjda hyror syns även på lokala museum. I Göteborg har stadsmuseet, Röhsska museet och Göteborgs konstmuseum fått chockhöjda hyror efter att det kommunala fastighetsbolaget Higab gått över till en marknadsmodell, där museilokalerna betraktas som vilka fastigheter som helst och därmed ska gå med vinst.
Staten och kommunerna tar successivt kål på landets kulturhistoria genom den fastighetsmodell som tillämpas. Först höjs hyrorna, eftersom det finns en befängd idé att kulturarvet och gemensamma konstskatter ska generera avkastning med 2,7 procent. Inte mycket kan tyckas, men i kronor blir det en hel del.
Då höjs bidragen, och skattepengar snurrar runt – eller så gör de inte det, och då hotas verksamheten av nedläggning.
LÄS MER: Låga hyror är det bästa kulturstödet
Självklart ska även kulturinstitutioner vara varsamma med pengarna. Inte minst när ekonomin haltar. Det är rimligt att det finns en – lagom hög – entréavgift. Men allt här i världen behöver inte gå med vinst. Det är bra och rimligt att staten kräver att Vattenfall och LKAB gör det. Det är dock inte rimligt att kräva samma sak av Nationalmuseum eller Göteborgs konstmuseum. Fastighetsförvaltningsmodellen (finns det något svenskare ord?) måste göras om. Det borde räcka med att täcka kostnaderna för drift och lokalunderhåll, och kraven på att museer själva ska finansiera renoveringar måste lättas upp.
Marknadslogik är inte lämplig när det gäller medborgarnas rätt att ta del av Anders Zorns verk. Som den före detta överintendenten Susanna Pettersson skriver i SvD (28/8): Dessa verk tillhör nationen. De ska inte tvingas flytta till en avdankad och ful gammal 60-talsgalleria i en förort. Det är inte värdigt.
LÄS MER: Ta inte ifrån oss vår gemensamma historia
LÄS MER: Göteborgs museer kämpar med höjda hyror
