I veckan beslutade Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) att dra in det statliga bidragsstödet till två azerbajdzjanska organisationer. Medieplattformen Blankspots granskningar avslöjade hur de två föreningarna Azerbajdzjaniers kongress i Sverige och Azerbajdzjanska riksförbundet har kopplingar till diktaturen i Azerbajdzjan och den fascistiska rörelsen Grå vargarna.
Det är givetvis välkommet att organisationer som befattas med hatiska våldsgrupper eller auktoritära regimer förlorar statsstöd. Men att det händer Azerbajdzjanska riksförbundet först 2022 avslöjar en offentlighet som länge blundat för vissa organisationers antidemokratiska verksamhet.
När det vankades Eurovisionfinal i Baku 2012 rasade Azerbajdzjanska riksförbundet mot den svenska medierapporteringen av den repressiva diktaturen i Azerbajdzjan med dess brist på mänskliga rättigheter. Medierna bidrog till en negativ bild av landet och rapporteringen var uttryck för en antiturkisk linje, ansåg riksförbundet (SR 25/5-2012).
Våren 2016 hamnade Turkiska riksförbundet i blåsväder när föreningens vice ordförande höll ett uppviglande tal mot armenier under en demonstration. ”Död åt de armeniska hundarna”, skanderade talaren bland annat. Det som föll bort i medierapporteringen var dock att det var Azerbajdzjanska riksförbundet som anordnat demonstrationen i fråga.
Ändå skulle det alltså dröja till år 2022 för MUCF att stoppa statsbidraget till riksförbundet. Det är inget gott betyg för myndigheten.
LÄS MER: Återuppväck civilsamhället från de döda
Men fallet med de två azerbajdzjanska föreningarna väcker en viktigare fråga än huruvida föreningslivet efterlever de skärpta demokrativillkoren som tillkommit på senare år. Varför finansierar vi etniska föreningar över huvud taget?
Idén om statligt stöd till etniska organisationer har sitt ursprung i bidrag som tilldelades 1960-talets arbetskraftsinvandrare. Under 1970-talet skulle detta sedan läggas om till ett verksamhetsstöd för invandrarföreningar. Föreningarna ansågs fylla ett viktigt ”identitetsbehov” och beslutsfattarna menade att organisationerna hade en praktisk funktion genom att de kunde underlätta medlemmarnas anpassning till en ny omgivning i Sverige.
Att föreningarna dessutom, i sann socialdemokratisk korporativistisk anda, kunde antas utgöra språkrör för stora invandrargrupper i möten med myndigheter och politiker ansågs också vara ett skäl till det statliga stödet till etniska organisationer.
Med tiden skulle skälen övergå till mer övergripande integrationspolitiska mål. Det framkommer bland annat av budgetpropositionen år 2000 där verksamhetsstödet till etniska föreningar motiverades utifrån att föreningarna skulle kunna bedriva verksamhet för att främja integration. I dag är syftet med statsstödet att stärka föreningarnas verksamhet för kultur, identitet och delaktighet i samhället.
Vad är då effekterna av stödet? I en statlig utredning från 2015 framkommer i alla fall inga integrationspolitiska effekter, trots att det varit ett historiskt skäl bakom stödet. Nej, statsbidraget tycks främst ha bidragit till att organisationerna faktiskt existerar och därutöver gett organisationerna ökad legitimitet i fortsatt jakt på föreningsbidrag från landets kommuner. Är det verkligen tillräckligt starka skäl för att bevara bidragsstödet?
Sverige har de senaste decennierna haft en väldigt stor invandring och dras nu med långsiktigt utanförskap och boendesegregation i socialt utsatta områden. I ett sådant läge bör det ifrågasättas varför staten aktivt uppmuntrar etniska grupper att organisera sig på etniska grunder. I praktiken innebär det ju att det finns ett statligt stöd för att cementera etniska enklaver i redan segregerade bostadsområden.
I värsta fall finansierar skattebetalarna dessutom motsättningar och konflikter importerade från hemländerna, som i fallet med Turkiska respektive Azerbajdzanska riksförbundet.
Det statliga stödet till etniska föreningar är en relik från 1970-talet som bör skrotas. Vill invånare i Sverige organisera sig på etniska grunder bör de givetvis vara fria att göra så, men då får medlemmarna betala ur egen ficka. I en tid då vi behöver främja socialt umgänge över etniska och kulturella gränser kan vi inte ha ett bidragssystem som uppmuntrar till det motsatta.
