Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Centrala delar av det svenska civilsamhället liknar zombieorganisationer som bara hålls vid liv genom konstgjord andning från skattebetalarna. 
Foto: Johan Nilsson / TT  Bild: Johan Nilsson/TT
Centrala delar av det svenska civilsamhället liknar zombieorganisationer som bara hålls vid liv genom konstgjord andning från skattebetalarna. Foto: Johan Nilsson / TT Bild: Johan Nilsson/TT

Håkan Boström: Gör slut med den svenska zombiekorporativismen

Ersätt dagens bidragsberoende och värdegrundsstyrda civilsamhälle med medborgardonationer. Då skulle en stor del av problemen med dubbla agendor i form av dolda extremistkopplingar och bidragsfusk försvinna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Social resursnämnd i Göteborg beslöt på onsdagen att skjuta upp beslutet huruvida studieförbundet Ibn Rushd, som anklagas för bidragsfusk och extremistkopplingar till islamistiska miljöer, ska få bidrag från kommunen. Detta trots att frågan redan dragits i långbänk under hösten. Den politiska nämnden var oenig, men en majoritet av Socialdemokraterna och de rödgrönrosa beslöt att skicka ärendet på återremiss till förvaltningen.

I fullmäktige har Alliansen, Demokraterna och SD majoritet eftersom en majoritet av göteborgarna röstade på dem. Men i den viktiga sociala resursnämnden – med en omsättning på 1,3 miljarder kronor – har ändå S och de rödgrönrosa flest platser, något som pedagogiskt illustrerar det underläge som det moderatledda Göteborgsstyret försatt sig i genom maktuppgörelsen efter valet med Daniel Bernmar (V).

I fallet Ibn Rushd rör frågan ett bidrag från kommunen på 1,8 miljoner till studieförbundet för 2020. Förvaltningen rekommenderar avslag med anledning av de oegentligheter som en extern granskning påvisat. Det mesta talar också för avslag. Men naturligtvis är det bra om alla eventuella frågetecken rätas ut innan det slutgiltiga beslutet fattas.

Det ska sägas att organisationer som Ibn Rushd kan göra positiva insatser, genom att nå ut till och lyfta marginaliserade grupper. Men det hindrar inte att man samtidigt har tveksamma kontakter. Ofta går detta hand i hand. Den som rör sig och bygger nätverk i miljöer en bit från samhällets mittfåra kan få svårt att upprätthålla gränserna. Detta konstaterande är dock inget försvar för att kommunen ska finansiera verksamheten.

Ibn Rushd är egentligen bara ett exempel i raden. I Malmö har kulturföreningen Kontrapunkt nyss befunnits skyldiga, efter tips från tidigare medlemmar, till att ordna arrangerade skenäktenskap för uppehållstillstånd, bidragsfusk med mera och ska nu betala tillbaka miljonbelopp till kommunen och ABF, som bägge i sin tur får stora statsbidrag (SVT 14/12). Bidragsfusk är tyvärr inte ovanligt inom delar av föreningslivet. Påfallande ofta rör det sig om verksamhet med politisk slagsida.

I bidragssammanhang har kopplingar till personer och miljöer med bristande demokratiska värderingar också varit ett återkommande tema genom åren. Den långdragna konflikten mellan organisationen Sveriges unga muslimer och bidragsmyndigheten MUCF slutade tidigare i år i högsta förvaltningsdomstolen, där myndigheten fick rätt i att kräva tillbaka bidragen på grund av att organisationen inte levde upp till MUCF värdegrundskrav.

Skattebetalarna bör förstås inte finansiera verksamhet där det råder oklarheter kring verksamhetens vandel. Samtidigt finns det gränser för hur mycket resurser som kan läggas på olika granskningar och bedömningarna blir också lätt godtyckliga. Det finns därför anledning att lyfta frågan till en högre nivå.

Är det verkligen kommunen och statens – det vill säga skattebetalarnas – uppgift att hålla mängder med civila föreningar under armarna? I Göteborgstatsvetarnas stora studie över nordöstra Göteborgs förorter (Förorten 2019) konstateras att det är tveksamt om föreningslivet bidrar till integration. Många föreningar riskerar snarare befästa redan givna identiteter. Stödsystemen uppmuntrar också till att starta föreningar av enbart ekonomiska skäl.

Ur det offentligas synpunkt kan sådan ineffektiv pengarullning ifrågasättas. Det finns samtidigt en motsättning mellan ett föreningsliv som bidrar till olika politiska mål och ett fritt föreningsliv. Den svenska modellen för föreningsstöd är i hög grad präglad av socialdemokratisk korporativism där gränsen mellan stat och civilsamhälle medvetet suddats ut. Det möjliggör politisk styrning, men med åren har kontrollen blivit mindre och bidragsentreprenörerna fler. Systemet skapar ögontjänare där man frontar med ”rätt” värderingar, antingen för pengarna i sig eller för att kunna driva dubbla agendor.

Korruptionen finns inte bara i samhällets marginaler, den går rakt in i makteliten. Studieförbund, välgörenhetsorganisationer och folkhögskolor är direkt eller indirekt finansierade av det offentliga trots formell autonomi. De gamla riksdagspartierna har sina egna studieförbund. Ofta står medlemsavgifter och liknande bara för en bråkdel av intäkterna. Det mesta kommer från skattebetalarna. De olika studieförbunden får varje år två miljarder kronor av staten via Folkbildningsrådet, som dessutom delar ut ytterligare två miljarder i olika stöd.

Stöden till civilsamhället kan även vara indirekta. Nykterhetsorganisationen IOGT-NTO får till exempel in över 90 procent av sina intäkter genom att vara del av ett lotterioligopol som staten delat ut. Också det socialdemokratiska ungdomsförbundet, formellt en del av civilsamhället, finansierar en stor del av sin verksamhet genom vad som i praktiken är kommersiell lotteriverksamhet som skyddas från konkurrens.

Det vore betydligt mer rakryggat om den väldiga bidragsfloran till föreningslivet ersattes med ett generellt skatteavdrag för donationer till ideell verksamhet. Privatpersoner kan då skattefritt stödja den verksamhet man finner behjärtansvärd. Mycket av den ”zombieverksamhet” som idag enbart hålls uppe genom politisk lobbying skulle då gå i graven, och inte kunna användas till att försörja politiskt lojala aktivister. Med medborgarfinansiering skulle den ersättas av ett mer livskraftigt civilsamhälle. Bidragsfusket skulle bli svårare och mindre lönsamt. Vänskapskorruptionen skulle mista en födkrok. Offentliga medel skulle dessutom frigöras, liksom en hel del byråkrati.

Men leder inte ett fritt civilsamhälle till fler föreningar med demokratisk tveksam värdegrund? Kanske det. Men att dessa krafter visar sitt rätta ansikte borde snarast räknas till pluskontot. Ett fritt föreningsliv skulle bli brokigare än dagens zombiekorporativism – men det skulle också bli ärligare, mindre lojalt till makten och mer levande.