Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Studiecirkeln var en gång i tiden hjärtat i folkbildningen.  Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT
Studiecirkeln var en gång i tiden hjärtat i folkbildningen. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Håkan Boström: Återuppväck civilsamhället från de döda

Nyligen pekade ett antal forskare på omfattande fusk inom studieförbunden. Det är inte bara slarv och dålig styrning som är problemet. Kolosserna har överlevt sig själva. Ett livskraftigt civilsamhälle måste stå fritt från staten.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Svensk folkbildning är inte vad den en gång var. Nyligen presenterade forskarna Magnus Ranstorp, Peder Hyllengren och Aje Carlbom uppgifter om att så mycket som två tredjedelar av de pengar som betalas ut till studieförbunden i själva verket kan betraktas som fusk eller försnillning (DN Debatt 20/2).

Varje år betalar Folkbildningsrådet ut 4,4 miljarder skattekronor i stöd till folkhögskolor och studieförbund. Det är väldigt mycket pengar. Ungefär en tredjedel – cirka en och en halv miljard – går till studieförbunden. Skulle uppgifterna från Ranstorp med flera stämma rör det sig alltså om en hel miljard i svinn. Hur det ser ut med folkhögskolornas ekonomi i detta avseende vet vi inte. Problemen med rent fusk torde vara mindre även om kvaliteten på den utbildning som bedrivs där kan variera betänkligt.

Både studieförbund och folkhögskolor har en ärorik historia. De spelade en viktig roll för demokratiseringen av Sverige. Men det är länge sedan nu. Folkbildningen företräds inte längre av storheter som socialdemokraten Alf Ahlberg, liberalen Waldemar Svensson eller författaren Alf Henriksson. Det är likaså länge sedan folkbildningen gick runt för egen maskin.

Idag har folkbildningen växt ihop med staten och för en ganska sömnig tillvaro i dess skugga. Något nämnvärt avtryck i den offentliga debatten gör den inte, mer än i samband med att skandaler och demokratiskt tveksamma stödtagare avslöjas. De flesta svenskar förknippar nog studieförbunden mer med ren hobbyverksamhet, eller i bästa fall språkkurser. De politiska seminarierna som ordnas berör främst de närmast sörjande.

Att det förekommer ett utbrett fusk med bidrag till studiecirklar är knappast någon nyhet. De volymer som anges av forskarna borde dock få fler att höja på ögonbrynen. Ranstorp och hans kolleger hänvisar till anonyma källor med central placering och god insyn i verksamheten. Metoden är snarast journalistisk, men värd att ta på allvar och ett skäl för ytterligare granskning. Det säger sig självt att det är svårt att belägga fusk med systematiska metoder, men det är inte omöjligt.

Forskarna menar att en viktig förklaring till fusket är hur systemet är uppbyggt. Pengar fördelas nämligen efter antalet deltagare i studiecirklarna. Kontroll av vilken, om ens någon, verksamhet som bedrivs är svår att genomföra. drivkraften att genomföra kontroller är dessutom små när anslagen hela vägen upp i kedjan baseras på volymer i konkurrens. Den som är noga med siffrorna bestraffas i praktiken ekonomiskt. Det är samma logik som får lärare att sätta glädjebetyg när en vinstdrivande skolas marknadsföring – och indirekt lärarnas löner och den goda stämningen – baseras på fina siffror.

Det som spökar här är – som på så många andra områden –1990-talets vurm för målstyrning och New Public Management. I detta fall i kombination med gamla korporativa strukturer. Folkbildningsrådet som sköter utbetalningarna, företräder också utförarna och ansvarar för utvärderingen. Praktiskt. Det kallas att: ”Folkbildningsrådet är en ideell förening med myndighetsuppgifter”.

Det går att diskutera omfattningen av fusket. Det är däremot svårt att blunda för att drivkrafterna att vilseleda och skarva med både innehåll och aktivitetsgrad är stora. Fusket är egentligen bara ett symptom på något större. Det svenska civilsamhället har berövats mycket av den vitalitet det hade på folkbildningspionjärernas tid. Det har byråkratiserats. Det har blivit en karriärväg och födkrok. Höga ideal samsas här med cyniska metoder. Kvaliteten och engagemanget blir ofta därefter.

Idag är folkbildningsrörelsen sällan relevant vid köksborden. Med Internet och sociala medier finns helt andra möjligheter att sätta sig in i hur saker fungerar än tidigare. Behoven av vägledning ser helt annorlunda ut.

De folkkära och pålästa företrädarna för folkbildningen är sedan länge döda och begravda. Byråkratin och bidragsentreprenörerna lever däremot i välmåga. Bristande relevans och mediokra resultat är inget hinder. Flera studieförbund har nära kopplingar till politiska partier – såsom Medborgarskolan (M), Vuxenskolan (C och L) och ABF (S), och erbjuder i praktiken försörjningsmöjligheter åt de sina.

Det tog således inte lång stund efter Ranstorps debattartikel förrän den alltid lika alerte politiske redaktören på socialdemokratiska Aftonbladet – Anders Lindberg – var ute och talade om ”obehagliga attacker på folkbildningen” och att ”demokratins infrastruktur är skör” på Twitter. Det här är förstås nonsens. Om något hotar det svenska civilsamhället så är det dess nuvarande zombietillstånd.

Studieförbund, folkhögskolor och medborgarsammanslutningar skulle åter kunna spela en fantastisk roll – om kraften fick komma underifrån – och inte kvävdes i skuggan av den befintliga korporativismen. Statens roll bör begränsa sig till att främja äkta folkinitiativ – förslagsvis med riktade skatteavdrag lika för alla medborgare.

Skattebetalarna lär nämligen tröttna på att hålla gamla gravkolosser under armarna i takt med att de får klart för sig hur det ser ut. För alla dess vackra paroller och slitna standar till trots, lär det undgå allt färre att rötan satt sig djupt i det en gång så stolta bildningsbygget.