Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron
Ann-Sofie Hermansson, Göteborgs-Posten Bild: Robin Aron

Ann-Sofie Hermansson: Socialdemokratin tänker inte längre klart

Bildningen är helt central för att mejsla fram riktningen i politiken. Då måste man läsa mycket.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

En arbetskamrat till mig läser Ålevangeliet av Patrik Svensson ihop med sin elvaåriga son. ”Det är intressant att förstå mer om ålen, och det är en sån fin beskrivning av relationen mellan författaren som barn och hans pappa.” Hans uppfattning om politik är också tydlig.

”Jag har röstat på Socialdemokraterna i större delen av mitt liv, men inte längre” säger han. När jag frågar varför, blir svaret att han tycker partiet saknar riktning framåt. Det är ett ställningstagande fattat efter noggrant övervägande. Det får mig att tänka på en annan bok jag läste under julen, Hon vars hjärta var som mitt av Göran Greider. En kärlekshistoria men även blick in i dåtidens arbetarrörelse.

Kärleksparet är poeten Dan Andersson och studentskan Märta Larsson. Om hur de träffas på Brunnsviks folkhögskola hösten 1914 men där klassavstånd och konventioner gör giftermål omöjligt. Förutom en fantastisk läsupplevelse är det intressant att läsa om hur skönlitteraturen ständigt var uppe för diskussion i dåtidens arbetarrörelse. Författare som Elin Wägner, Ellen Key men också Strindberg och Ibsen och många andra. Bildning i sin mest lustfyllda form.

I Svt-programmet Ulf Lundell – friheten och ensamheten säger en av hans gamla kompisar att ”vi läste bägge mycket böcker, det var så vi fann varandra.” När Lundell får frågan om han inte borde skriva mer politiskt svarar han att det är ju det han gör. Fast skönlitterärt.

Jag tycker diskussionen om litteraturens inneboende möjlighet till bildning och mänsklig frigörelse fattas oss i dagens arbetarrörelse. Desto vanligare är det att prata om vilken ”berättelse” socialdemokratin ska förmedla till medborgarna. Men min arbetskamrat som gillade originalberättelsen om det jämlika samhället tycker att den försvunnit ur sikte.

En person som hade ett starkt intresse för kultur och som läste oerhört mycket skönlitteratur var socialdemokraten Sören Mannheimer. Han var kommunalråd och ordförande för kommunstyrelsen i Göteborg på 1980-talet. I boken Röster om Sören Mannheimer, en antologi utgiven på A-Script Förlag, tecknas bilden av motsatsen till dagens politiska New Public Management. Sören höll bildningen högt och jag saknar honom alldeles kolossalt.

I en intervju frågar sig Sören ”när ska man hinna tänka?” Han menade att man måste hinna tänka och reflektera mycket för att fatta kloka och genomtänkta beslut. Och efter samtal med Sören kände man sig inte bara klokare utan även modigare. Det säger något om hans karaktär men även om hans tilltro till medborgarnas förmåga till kritiskt tänkande. Och kanske är det så att vi inte hinner tänka klart idag. Att riktningen går förlorad i alla strategiska talepunkter.

Jag tror på bildningens frigörande kraft. På skönlitteraturens egenvärde. Ska den samlade arbetarrörelsen kännas som ett alternativ för min arbetskamrat behöver vi påminna oss om Sören Mannheimers ord om att hinna tänka klart. Där bildningen är helt central för att mejsla fram riktningen i politiken. Då måste man läsa mycket. Varför inte Ålevangeliet?