Författaren och kulturskribenten Stina Oscarson är orolig över en intervju hon gjort med en holländsk tidning. Hon har tackat ja till att bli intervjuad om sina ståndpunkter kring Nato och militär upprustning, och oroas över mottagandet. Oscarson är nämligen pacifist och kritisk till Socialdemokraternas omsvängning i säkerhetspolitiken. Sedan den omsvängningen har en ny norm etablerats, och då finns inget utrymme för andra åsikter, skriver hon i en text i Svenska Dagbladet (4/3).
”Efter att sossarna svängde om Nato och vänstern om vapenleveranser har man ingenstans varit intresserad av andra perspektiv. Det militäriska tänkandet genomsyrar allt”, noterar Oscarson besviket.
I sak har hon fel i sin övergripande syn på säkerhetspolitik. Dialog och förhandling är självklart önskvärt – men utan militär förmåga och starka allianser har man inget att backa upp sina ord med. Ibland är vapenskrammel det bästa sättet att skapa fred. Tyvärr.
Oscarson har fått rimlig kritik för sin hållning. I Aftonbladet (15/3) skriver Peter Kadhammar att hon ”likställer offer och förövare”. På Dagens Nyheters ledarsida (18/3) skriver Amanda Sokolnicki att fredsälskare som Oscarson inte har några vettiga svar på vad Ukraina ska göra i stället för att försvara sitt land med vapen.
Men kritikerna har missat något med Oscarsons text. Om man bortser från sakfrågan finns där en relevant fråga, som även vi som förespråkar ett Natomedlemskap borde fundera över.
Hur kunde det gå så snabbt?
Den före detta försvarsministern Peter Hultqvist upprepade länge, med en dåres envishet, att vi inte ska gå med i Nato. Under partiets kongress i november 2021 gav Hultqvist ett tydligt besked: ”Det blir inga ansökningar om något medlemskap så länge vi har en socialdemokratisk regering. Jag kommer definitivt aldrig, så länge jag är försvarsminister, att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla!”. Därefter följde applåder från åhörarna.
Men sedan förändrades allt, och det snabbt. Det började med Aftonbladets ”oberoende socialdemokratiska” politiska redaktör Anders Lindberg: ”Vår säkerhetspolitiska linje ska ligga fast”, skrev han dagen efter Rysslands invasion, den 25 februari 2022. Knappt två månader senare hade tidningen bytt åsikt.
Ytterligare en månad senare ändrade Socialdemokraternas partistyrelse uppfattning. Under mötet lyftes ”viss intern kritik”, enligt SVT. Men det var trots allt en enad front från S utåt. Mantrat har varit att alliansfriheten har tjänat oss väl, men nu har det visat sig att Ryssland är en aggressiv imperialiststat, och då måste vi ändra oss och gå med i Nato.
Peter Hultqvist avgick inte.
Det är någonstans här det blir skumt. Inte att Socialdemokraterna har ändrat åsikt i sakfrågan. Utan för att det finns en mental lucka i omprövningen.
För om alliansfriheten nu var så bra, hur kommer det sig att man behövde ändra den så fort det blev fullskaligt krig i vårt närområde? Det om något borde ju vara ett tecken på att doktrinen var dålig från första början. Och varningstecken har funnits länge. Ryssland har i praktiken bedrivit krig i östra Ukraina sedan 2014.
Det borde i sin tur ge upphov till intellektuella kval, självtvivel och rannsakan: Borde vi ha fattat det här beslutet tidigare? Borde vi ha lyssnat bättre på borgarna som hela tiden tjatade om Nato? Har vi klamrat oss fast vid en romantisk bild av vår egen historia, som gjort att vi inte klarat av att göra skarpa säkerhets- och utrikespolitiska analyser?
Och omvänt: Vad hände med de perspektiv som Oscarson lyfter fram i sin text, om nedrustning och dialog – är de helt plötsligt inte relevanta längre för Socialdemokraterna?
Att byta fot i en så viktig fråga som alliansfriheten – som varit en grunddoktrin i Socialdemokraternas ideologi och självbild – borde inte kunna ske i en handvändning och utan en rejäl skopa beslutsångest.
Det är just den totala bristen på ödmjukhet och den kliniska avsaknaden av en resonerande ton som gör Socialdemokraternas åsiktsförändringar så obehagliga. För Nato är inte den enda fråga de ändrat ståndpunkt i med en handvändning.
Integrations- och migrationsfrågorna är ett annat exempel. Moderaterna har förvisso också ändrat sig, och kanske gjort en större åsiktsförflyttning än S. Men våndan har varit större. Ulf Kristersson har till och med bett om ursäkt. ”I den mån mitt parti har bidragit till att smäda och frysa ut de röster som ville och vågade lyfta problemen [med den tidigare migrationspolitiken], så förtjänar de min och mitt partis förbehållslösa ursäkt”, skrev han på sin Facebooksida 2019.
Något sådant skulle aldrig yttras från Socialdemokraterna. Tvärtom. 2008 var förslaget om språktest för medborgarskap en ”magnet för främlingsfientliga väljare”, enligt S-toppen Morgan Johansson. Men när han själv lade fram samma förslag 2021 och fick frågan av SVT om Lars Leijonborg (L), som drev frågan i valet 2002, hade rätt kunde han inte svara. ”Det var väl ett utspel som tjänade sitt syfte”, var den kommentar han kunde kosta på sig under intervjun. Ingenting om att den tidigare folkpartiledaren faktiskt haft en poäng och att Socialdemokraterna borde varit mer lyhörda.
Liknande tendenser finns inom energipolitiken. Socialdemokraterna har åtminstone sedan 1990-talet haft en ljum inställning till kärnkraft. Man har låtit blidka Centern och Miljöpartiet och skyllt på ”marknaden” (som man själv satt spelreglerna för) när reaktorer stängts i förtid. Men sedan, när energikrisen slog till med full kraft, svängde man och menade att man aldrig varit emot mer kärnkraft i Sverige. Ett talade exempel är att Socialdemokraterna bara några timmar innan SVT skulle sjösätta en valkompass hörde av sig och ville byta sitt tidigare svar. I sista stund ville de ändra sin ståndpunkt om utbyggd kärnkraft från ett ”ganska dåligt” till ett ”ganska bra” förslag.
Problemet är inte att Socialdemokraterna ändrar åsikt. Att de har gjort det i fråga om Nato, integration och energipolitik är från ett borgerligt perspektiv utmärkt. Problemet är att man gör det utan någon tillstymmelse till självkritik, reflektion eller respekt för dem som kritiserat de tidigare ståndpunkterna – eller för dem som håller kvar vid de gamla.
Det i sig ger en känsla av nyckfullhet. Vad försiggår egentligen där inne på Sveavägen 68? Tänker de över huvud taget på situationen i Sverige, på vårt lands framtid och de utmaningar vi står inför? Eller tvärvänder de under galgen för att de måste av partitaktiska skäl – och därefter avfärdar åsiktsförändringen som enbart ett resultat av yttre faktorer? Finns det någon egen politisk vilja?
Man behöver inte föra interna diskussioner inför öppen ridå som Liberalerna gör, där varje småbråk mellan falangerna ska visas upp för allmänheten. Men lite mer insyn i partiets politikutveckling och lite mer ödmjukhet är rimligt att kräva, av demokratiska skäl. Oavsett om det handlar om Nato, invandring, energipolitik eller interna skandaler som nu senast med kuppen i Botkyrka och de utpressade nämndemännen.
Det är alltid locket på. Det kommer aldrig ut något. Socialdemokraterna har aldrig fel, har aldrig haft fel och gör aldrig fel.
LÄS MER: Demokratin gick inte under av en borgerlig regering
