Nyanlända flyktingar från Syrien har precis den utbildning och kompetens som Sverige skriker efter, exempelvis som lärare och läkare. Så framställdes det i samband med det stora flyktingmottagandet 2015. Det största hindret var att kunna validera utländska akademikers utbildning. Sen skulle allt lösa sig, och det skulle bli en vinst för det svenska samhället.
Men att översätta kompetens från ett språk och en kultur till en annan är mycket mer komplicerat än så. Det framgår av forskningsrapporten ”Invandrade lärares erfarenheter efter Snabbspåret för lärare och förskolelärare och kompletterande lärarutbildningar” från Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering.
Forskarna har undersökt hur det har gått för ett antal nyanlända, majoriteten av dem från Syrien, som har gått snabbspårsutbildningen för att bli lärare i svenska skolan. De har även intervjuat rektorer som har anställt lärare från utbildningen. ”Anpassningen till den nya lärarrollen i Sverige är komplicerad och utmaningarna är många”, skriver forskarna.
En av rektorerna beskriver att det var svårt att ens förstå vad en av lärarna sa under arbetsintervjun, och att det är en kalkylerad risk att anställa lärare som inte talar flytande svenska. Även om en arbetssökande har en godkänd lärarlegitimation ses inte det som en garant för att personen faktiskt kan undervisa på svenska. Det är oroande att en svensk lärarlegitimation inte ses som en kvalitetsstämpel.
Flera av lärarna bekräftar att de kommer till skolan med bristande kunskaper i svenska. ”Jag tror att det är bättre att undervisa i språk som jag kan mycket. Engelska, svenska, arabiska, somaliska”, säger en av lärarna. En annan lärare som anställdes som lärarassistent berättar att hon lärde sig bättre svenska i skolan – tack vare eleverna. "Barnen hjälper mig med svenskan och jag hjälper dem med matematiken", förklarade ytterligare en lärare.
Många av lärarna med flyktingbakgrund brukar undervisa i socioekonomiskt utsatta områden, där en majoritet av eleverna har ett annat modersmål än svenska. Det hjälper knappast barnens språkutveckling att de varken har skolkamrater eller lärare med svenska som modersmål. Det riskerar att bli ytterligare ett hinder för barnen att lära sig svenska på den nivå som krävs för högskola och universitet.
Det är lätt att ömma för den som behöver börja om på nytt i ett främmande land. Och det är säkert jättebra för lärarnas språkkunskaper att de får lära sig svenska av eleverna. Men hur bra är det egentligen för eleverna att läraren har så begränsade språkkunskaper att de behöver hjälpa den sistnämnda med svenskan? Var finns barnperspektivet, som det annars vurmas så mycket för? Skolan ska trots allt vara till för eleverna – inte för lärarna.
