Vad är det bästa sättet att råda bot på dålig hälsa bland barn? Jag ställde frågan när jag som ledamot av styrelsen för Angereds Närsjukhus hade lyssnat till en dragning om folkhälsoläget bland unga i nordöstra Göteborg. Problem som unga dras med är fetma, karies, dålig kosthållning, bristande motion och rökning. Svaret var enkelt och direkt: ”Det enskilt viktigaste är att alla barn lär sig läsa, skriva och räkna.” sa den kloka dåvarande chefsläkaren Lars Gelander. Det gäller fortfarande.
Man blir inte bara klokare av att utveckla sitt språk. Man blir friskare också. I förra veckan visade grundskoleförvaltningen i en rapport att en stor anledning till sämre skolresultat i Göteborg är sociala och ekonomiska hemförhållanden. Rapporten visade bland annat att förstaklassarnas skrivförmåga och pojkars språkförmåga i förskoleklass sjunkit. Vi talar alltså om de elever som har sämst förutsättningar som och som ofta går i de skolor som har sämst möjligheter att stötta de eleverna.
Det är lätt att tappa modet inför den sortens konstaterande. Men då får man tänka att ingen kan göra allt men alla kan göra något. Jag har blivit volontär på Berättarministeriet. Det är ett utbildningscenter i Gamlestaden (finns även i Stockholm) där man i socioekonomiskt utsatta områden arbetar med att locka elever, oavsett kunskapsnivå, att erövra det skrivna ordet.
Det är ett privilegium. När man ser hur den fantastiska personalen möter varje enskilt barn med stora förväntningar på deras kapacitet att skapa litteratur, ja då sker miraklet att barnen levererar. Så unga som de är när de går i tvåan presterar de ändå sagolika berättelser med hjälp av sin fantasi. Här snackar vi verkstad till skillnad från teoretiskt tal om kulturens kraft. Ungarna älskar det. Jag med. Att utveckla språket är om något att bygga demokrati.
Jag är helt övertygad om att barn som tidigt tränar sig i språkutveckling skaffar sig ett grundskydd mot att hamna i kriminalitet och utanförskap. Det handlar om att få syn på sig själv som en fullt kapabel medborgare med kapacitet att äga sitt öde. Vi behöver hjälpas åt med detta. Det är när det sker tidigt, oavsett om det är i skolan, på Berättarministeriet eller på biblioteket som språkets fulla kraft vaccinerar oss mot dålig självkänsla.
Det finns nästan alltid något man som vuxen kan bidra med. Såklart är skolans roll central men jag kan rekommendera att bli volontär. Det är en insats som gör skillnad. Ingrid Elam beskriver i sin mycket bildande bok Romanens segertåg, utgiven på Natur & Kultur (2022), romanens oemotståndliga förmåga att synliggöra storheten i helt vanliga människors erfarenheter. Men för att ta del av litteraturens skattkammare krävs att du äger språket.
Barnen jag träffat på Berättarministeriet kan med rätt stöttning klara skolan med godkända betyg. Några av dem kan bli lysande författare. Och alla kommer minnas när de var och en förutsattes klara av det stordåd som litteraturskapande innebär. Det är storslaget.
