Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Så åt sig rädslan in i Göteborg

Tystnadskulturen i Göteborg avslöjar rikspolitikernas misslyckande med migrationen i Sverige.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

För ett år sedan varnade Maria Wallin, som då jobbade som verksamhetsledare för stadens brottsförebyggande och trygghetsskapande arbete att det råder en tystnadskultur inom Göteborgs Stad. Anställda vågar inte längre i alla lägen göra sitt jobb eller berätta vad som sker.

Varningen fick kommunledningen att vakna till. En rapport beställdes för att de styrande skulle kunna skapa sig en lägesbild. Resultatet levererades under början av sommaren till kommunledningen. I rapporten "Finns det en tystnadskultur i Göteborg Stad?" redogörs resultatet.

Det är, utan att ta i, skakande läsning. För den som tror att Göteborgs Stad är förmögen att genomföra ett skapligt arbete även i vår stads utanförskapsområden får tänka om. De intervjuade vittnar om en fullkomligt urspårad och ohanterlig situation som i många fall ignoreras och tystas ned av chefer inom förvaltningen. Vad rapporten främst synliggör är kanske inte en problematisk tystnadskultur utan ett fullkomligt ohållbart arbetsklimat.

LÄS MER: Vad invandrare lär sig om assimilation

LÄS MER: Fega politiker skapar livslång ojämlikhet

Att bli filmad av grupper bestående av ett tjugotal män när man kommer till arbetet är enligt flera av de intervjuade vanligt förekommande. "Det är bara så det är" förklarar en respondent. Gängen dominerar vissa områden. De visar att de ser vem som talar med polisen, vilken personal som jobbar i stadens tjänst och var. Anställda som ser narkotikaförsäljning eller upptäcker vapen i kommunens fastigheter "håller i stor utsträckning tyst om det".

Rädsla spelar en avgörande roll för det undfallande beteendet. Men det förekommer även andra motiv. Lite försiktigt förklaras att en del personal "inte delar stadens värdegrund gällande hedersfrågor och att de öppet visar det under arbetstid". Personal i stadens tjänst har "ifrågasatt utbildningsinsatser inom staden då de anser att hedersfrågor inte är ett verkligt problem" och anklagat kollegor för att vara rasister när de lyfter hedersfrågor.

På vissa skolor saknas sexualundervisning och när pojkar och män "uppvisar negativa attityder mot flickor och kvinnor och/eller uppvisar en kontrollerande attityd när det handlar om flickors och kvinnors rättigheter" möts det inte av någon tillsägelse.

Det finns enligt intervjupersoner "kvinnliga anställda i staden som helt plötsligt börjar bära slöja och deras kollegor uppmärksammar att det då blir lugnare omkring dem". Men det är inget som det talas högt om, "det endast noteras". Ett annat problem som rapporten lyfter är "exempel på medarbetare i staden som inte delar stadens värdegrund och som i sin tur förmedlar antidemokratiska värderingar på arbetstid".

Rädslan att polisanmäla det man ser och upplever som rör ren brottslighet är allestädes närvarande. Många av intervjupersonerna uppger att de drar sig för att polisanmäla händelser av rädsla för repressalier. Man vill inte hamna på gängens radar. Dessutom är tilltron till rättsväsendet låg, "ärendet kommer ändå att läggas ned" är enligt rapporten en utbredd uppfattning bland de anställda.

Rapporten visar att det finns en ovilja att berätta om hur illa ställt det är i vissa delar av Göteborg. Man vill inte ge politiker negativa besked och visa hur svag verksamheten är. Det finns en "kompakt intern tystnad i staden".

Men just den här tystnaden, till skillnad från den som motiveras av rädsla för gängen, beror på "att ledningar i olika verksamheter inte vill tala om hur illa ställt det är". Man vill inte visa att man har misslyckats och det finns en oro för att få dåligt rykte. "Om man vill göra karriär så ska man inte berätta hur illa det är” berättar en intervjuperson. Det finns en oskriven regel att kommunens "varumärke" inte ska naggas i kanten.

De kommunanställda är vanliga människor. De har karriärer att tänka på. Varför riskera allt detta med vetskapen om att högre chefer egentligen saknar vilja att göra något åt vardagen i Göteborgs utanförskapsområden? Chefer anklagar ibland direkt "gnälliga" tjänstemän för att "inte ha rätt attityd".

Troligen har den allt större upptagenheten med kommunalt varumärkesbyggande spelat en destruktiv roll här. Att "sätta rätt bild" är en övertygelse som många chefer gjort till sin, vilket skorrar illa med den verklighet tjänstemännen lägre ned i hierarkin möter.

Men är verkligen "tystnadskulturen" det stora problemet? Skulle problem avhandlas i rask takt om chefer sjöng ut om hur illa ställt det är? Det är tveksamt.

De som jobbar i Göteborgs utanförskapsområden konfronteras med några av vår tids mest svårlösta samhällsproblem. Deras chefer ställs inte sällan inför fullkomligt omöjliga situationer av en natur som kommunala tjänstemän inte kan lösa. Att de hellre duckar framstår därför inte som särskilt konstigt.

Vill man förstå hur en tystnadskultur uppstår kan man dessutom med fördel lyssna på Vänsterpartiets kommunalråd Daniel Bernmar vars modus operandi är att öppet kalla meningsmotståndare för rasister i tid och otid.

Klanka inte ned på mellanchefer vars vardag framstår som ett veritabelt sisyfosarbete. Sök svaren bland de som etablerat den ordning som straffar dem som berättar om vad som händer i förorten gällande extremism, hedersvåld och gängvåld. "Fel" utsagor innebär att "fiska i grumliga vatten". Ingen vill hamna på den svarta listan eller misstänkliggöras i en sådan miljö av ideologiskt angiveri.

Därför lämnas många av de hårt arbetande tjänstemännen som arbetar i stadens tjänst i sticket. Långsamt eskalerar problemen de möter i sin och göteborgarnas vardag. Till slut har barriärerna "flyttats för vad de tidigare skulle ha bedömt vara oacceptabelt" som det uttrycks i rapporten. Många tjänstemän konfronteras med en verklighet som är totalt fjärran det andra, trygga, Sverige.

De hamnar i skärningspunkten av den ojämlikhet som klyver landet i två delar.

En chef förklarar att det inte går att hantera allt som sker eftersom ”då skulle jag inte kunna göra annat än att gå igenom anmälningar”. Problemen har blivit så djupa att de inte enkelt kan lösas med spridda skurar av satsningar och åtgärder.

Lokalt anställda tjänstemän i Göteborgs stad får bära konsekvenserna av den politik som svenska regeringar drivit under lång tid. Omfattande invandring under flera decennier från länder med mycket svag tradition av lag, ordning och stabila samhällsinstitutioner har fört med sig problem och dilemman som inte ens Sveriges näst största kommun är kapabel att lösa.

Invandring har av våra rikspolitiker länge betraktats som en humanitär abstraktion. Något som rika och välmående samhällen helt enkelt öppnar för. Det är ju vår plikt. De praktiska detaljerna löser vi senare. Med rätt sorts satsningar och gemensam god vilja kan vi lösa det här! Så har det låtit. Men "integrationen" har visat sig mer komplicerad än så. Normer, värderingar och kultur är tjocka segdragna strukturer som inte enkelt smälter bort i mötet med den rationella och väluttänkta svenska offentliga förvaltningen.

Varje samhälle har en begränsad förmåga att absorbera nya invånare och inlemma dem i sina värdesystem, vardagsrutiner, arbetsplatser och institutioner. Hundratusentals invandrare har blivit naturliga delar av det svenska samhället. Det är inget konstigt med det. Men volymer spelar roll. Och även ett välmående och rikt samhälle som det svenska, med en väloljad offentlig förvaltning, har visat sig vara totalt oförberett och illa rustat för att dagligen möta organiserad brottslighet, religiös extremism och ett dysfunktionellt lokalsamhälle.

Man kan låtsas som om det här handlar om något annat. Otillräcklig finansiering, outbildade tjänstemän, dåliga och fega chefer eller lokalpolitikers inkompetens. Eller rasism, diskriminering och kapitalismens tillkortakommanden. Men det är skenförklaringar.

Tystnadskulturen i Göteborgs Stad framstår som en sorts psykologisk försvarsmekanism för att hantera en överväldigande ny situation som ingen inblandad förstått vidden av. Man stänger av i stället för att drabbas av panik och lämna. Tystnadskulturen är inte grundproblemet, den är blott symtom på en ogenomtänkt migrationspolitik.

Göteborgs Stad måste förstås göra vad den kan för att stävja problemen. Men precis som det mesta av ansvaret för den uppkomna situationen ligger hos rikspolitikerna så är det också där de huvudsakliga lösningarna och verktygen finns för att vända utvecklingen.