Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Vad invandrare lär sig om assimilation

Det är inte konstigt att många invandrare är skeptiska mot svensk migrationspolitik. De förstår att assimilation inte kan äga rum i ett samhälle med skenande segregation.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I en debattartikel skriver föreläsaren Vladimir Ahmd och statsvetaren Joakim Johansson att det i Sverige pågår en "tävling i assimilering, och om vem som är bäst på att utöva identiteten ”svensk”.". Denna tävling, hävdar de, leder till rasism mellan invandare. De "duktiga" kommer utöva rasism mot de nyanlända (GP 7/8).

Rasism mellan invandrargrupper är inget nytt. Värderingar är som bekant inget man lämnar i passkontrollen när man anländer till ett nytt land. Och i en majoritet av världens länder är rasistiska värderingar vanligare och mer socialt accepterade än i Sverige. Uttömmande data som stärker denna tes går att finna både hos World value survey och Eurostat.

Om rasism finns bland (och mellan) invandrare så är det främst bland de som är minst assimilerade. Det vill säga: De som i störst utsträckning präglas av sitt hemlands normer och värderingar är de som bär på mest rasistiska uppfattningar. I Sverige är rasistiska uppfattningar inte socialt accepterade. Det innebär förstås inte att assimilerade invandrare (eller infödda svenskar) inte skulle hysa rasistiska åsikter. Men tesen att just dessa skulle stå för "framtidens rasism" är befängd.

Så vad är det dessa "duktiga assimilerade" uttrycker när de, som skribenterna skriver, måste "rädda Sverige från de andra invandrarna"? Är deras oro över illa ogenomtänkt migrationspolitik och resultatlösa integrationsåtgärder tecken på rasism? Knappast.

Det är inte konstigt att just invandrare som bott i Sverige ett tag har många åsikter om hur Sveriges migrationspolitik fungerar. De förstår exempelvis att det aldrig var integrationspolitik som stod för deras resa in i det svenska samhället, utan andra svenskar.

Genom att bo i ett område med infödda, gå i samma skola som infödda svenska barn och befinna sig på en arbetsplats med infödda skapades, genom tusen knappt märkbara möten, en snarast intuitiv kunskap om det svenska samhället.

De förstår att det är ett lands förmåga att absorbera invandrare som är nyckeln till framgångsrik integration. Denna absorptionsförmåga bygger på andelen invandrare i ett samhälle. Kantrar balansen så upphör assimilationen. De förstår segregationens mekanismer. Därför har de åsikter om nivån på invandringen.

Förutom att helt vända på logiken om vem som uttrycker rasism och vad det är assimilerade invandrare egentligen uttrycker (rasism i stället för högst naturlig förståelse för assimilationsprocessen) så misshandlar Ahmed och Johansson begreppet assimilation. De skriver att "forskning visar" att det finns problem med assimilation för att det är "framtvingande genom hårda krav på anpassning till dominerande normer för socialt beteende".

Assimilation kan förstås vara en statligt framtvingad process. Tänk exempelvis en regim som förbjuder minoritetsspråksanvändning. Men detta har noll och intet att göra med assimilationen som äger rum i Sverige på 2000-talet. Den enda assimilationsprocess som äger rum i detta land är den som sker naturligt. Det vill säga: Utsätts du för arbetsplatsen, skolan, vardagen, byråkratin och alla människor där så sker obönhörligen assimilation.

Sverige har idag en mycket stor grupp människor som i ordets rätta bemärkelse är assimilerade invandrare. Ett mer passande ord för att beskriva denna grupp är egentligen att de är multivärldsliga; de bär både på svenskheten och andra kulturer. De kan röra sig fritt mellan sammanhang och behärskar olika sociala koder och språk.

Dessa människor förstår genom förstahandsupplevelser vad det är som främjar en människas väg in i ett samhälle. En del av dem landar i slutsatsen att de möjligheter som de fick i Sverige försvinner för nyanlända om de lever så isolerat att de aldrig ser infödda. De ser segregation, parallellsamhällen och generationer av invandrare som nu får sämre förutsättningar än de själva fick. Att Ahmed och Johansson beskriver deras erfarenheter som exempel på "framtidens rasism" visar hur lite de behärskar ämnet de skriver om.