Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Fega politiker skapar livslång ojämlikhet

Barn som inte lär sig svenska på förskolan får svårt att komma ikapp senare i livet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Ett av mina absolut första minnen i livet var när jag vid mellanmålet på förskolan fick prova Messmör. Smaken måste präglat mig rejält. För jag minns var i förskolan vi satt och åt, hur det såg ut i rummet och känslan av total chock av den märkliga smaken.

Jag började sent på förskolan, nästan tre år gammal. Hemma levde vi i en annan kultur och med ett annat språk än svenskan. Föräldrarna hade inte bott många år i Sverige. Jag var född i Sverige men levde i praktiken fortfarande i mina föräldrars hemland. Förskolan var mitt första möte med Sverige och landets språk, gester och värderingar.

Som litet barn suger man åt sig allt det där. Långt senare förstod jag att det där messmöret inte var något alla svenskar åt. Men något annat jag insåg var hur viktigt det var att hela förskolemiljön dominerades av det svenska språket.

I de orange byggnaderna i Studiegången, då på 1980-talet en av Sveriges största förskolor, pratade man bara svenska med en liten grabb som till dess bara kunde polska. Det var inget mina föräldrar kunde lära mig, de tog själva sina första steg ut i det svenska samhället under den här tiden. Så, sent omsider, tack för att ni gjorde mitt första möte med Sverige så fint.

Tyvärr finns det många göteborgare som, likt undertecknad, är födda i Sverige men, till skillnad från undertecknad, inte fick förmånen att lära sig svenska i förskolan.

För två år sedan gjordes en kartläggning i stadsdelen Biskopsgården. Man fann då att 73 procent av barnen inte har den språkutveckling de borde ha för sin ålder. Nästan hälften av barnen behöver så kallade ”generella språkutvecklande insatser”. Medan en tredjedel behöver specifika insatser både i modersmålet och svenska.

Vad hände mellan 1988 och 2018 som så kraftigt försämrat möjligheterna för förskolebarn att lära sig svenska? Först och främst: Om inte majoriteten av barnen i förskolan är infödda svenskar med svenska som modersmål så kommer de barn utan svenska som modersmål inte naturligt socialiseras in i det svenska språket.

Barn lär sig språk omedvetet – de plockar upp uttryck, slang och sociala koder naturligt från sina kamrater. Under de där första åren händer mycket.

Sedan: om personalen inte pratar utmärkt svenska kommer de som inte har språket naturligt hemifrån inte heller att lära sig utmärkt svenska. Personalen agerar förebilder och auktoriteter. Dessa roller blir svårare att uppfylla om man inte behärskar svenskan fullt ut.

Den första förändringen är en konsekvens av nationellt beslutad migrationspolitik. Sveriges naturliga förmåga att absorbera nyanlända på ett stadigt och balanserat vis är sedan länge satt ur spel. Detta förstår de flesta som bevittnat hur långt gången segregationen är.

Detta är inget man kan lasta lokalpolitikerna för. Men det senare är faktiskt något lokalpolitikerna rår över.

När Sverigedemokraterna i Göteborg motionerade om införandet av språktest för nyanställningar inom äldrevården reagerade Socialdemokraterna inte med fördömanden – vilket de för bara några år sedan hade gjort.

Socialdemokraterna i Göteborg insåg nämligen att det här är viktigt. Mer än så, de förstår att det är en helt fundamental jämlikhetsfråga. För S räckte det inte med att skärpa språkkraven inom äldreomsorgen. Partiet yrkade därför även att kravet – som idag finns men inte uppfylls – skulle utsträckas till att även gälla ”funktionshinderverksamhet, fritidshem och förskola”. De fick bifall av Demokraterna, men ingen annan.

Denna lilla bisats från Socialdemokraterna är oerhört viktig. För i likhet med äldrevården har offentligheten på sina håll misslyckats med att garantera att det svenska språket i alla delar av verksamheten är den naturliga utgångspunkten.

V, MP och F! yrkade avslag. Likaså C, L, KD och M. Deras bevekelsegrunder för att säga nej skiljer sig visserligen åt. Men de förenas av att de nog inte inser allvaret i situationen, vare sig det gäller äldrevården eller förskoleverksamheten. De tycker nog också att det vilar något skumt och smygrasistiskt över språkkrav.

Men för en som sett detta på nära håll är det inte blott en viktig politisk fråga. Det smärtar mig att läsa om hur barn, också födda i Göteborg till invandrade föräldrar, inte får samma goda start på livet som jag själv fick. Det är ingen liten sak. Generationer av barn sviks av nervösa och handlingsförlamade politiker.

Ojämlikhet skapas på många sätt. Att förvägra barn majoritetens språk är att förvägra dem det viktigaste livs- och yrkesredskap de någonsin kommer att befatta sig med.

Denna orättvisa kommer förfölja dem livet ut. Vissa kommer trots detta klara sig utmärkt. Andra kommer att genom hela livet straffas för språkbristerna. Går det att tänka sig en viktigare jämlikhetsfråga att lösa i 2020-talets Sverige?