På en spårvagn i trettiotalets Warszawa satt en jude och läste den nazistiska tidningen ”Der Sturmer”. En vän frågade honom varför han inte läste en judisk tidning. Det fanns flera judiska dagstidningar i Warszawa före Förintelsen.
– Nej, i de judiska tidningarna står det om bojkotter, fattigdom och annat elände. Men i den här tidningen står det att vi alla är rika och styr världen! Det är mycket roligare att läsa.
Jag kom att tänka på denna historia apropå regeringens kommande konferens om Förintelsen, som snart ska hållas i Malmö. Visst är det lovvärt att vilja bekämpa antisemitism och att värna minnet av Förintelsen, men jag är tveksam till att konferensen blir något mer än en uppvisning av goda föresatser.
I onsdags i förra veckan öppnades FN:s generalförsamling. Då hölls ett möte för att högtidlighålla och vidareutveckla konferensen mot rasism som hölls i sydafrikanska Durban 2001. Durbankonferensen blev en uppvisning i antisemitism i antirasismens namn. Därför hade många länder deklarerat att de tänkte avstå från den nya Durbankonferensen.
Men från Sverige hördes inget. Fortfarande på måndagskvällen svarade Ann Lindes pressekreterare att ärendet ”bereds”. Beslutet blev till slut att inte delta, men det satt långt inne. Orsaken är inte svår att räkna ut. Konferensen i Malmö skall enligt regeringen handla om ”bekämpande av antisemitism, antiziganism och andra former av rasism”.
Judar mördade i Förintelsen är det lätt att känna ärligt menad sympati för. De är symbolen för skillnaden mellan gott och ont. Men antisemitism har en sida som andra former av rasism inte har. Andra former av rasism brukar handla om påståenden om att människor är lägre stående, i intelligens, arbetsamhet, eller något annat.
Så kan också hat mot judar se ut, men det kan lika gärna handla om att de är högre stående i intelligens och arbetsamhet, att de därför utövar en farlig makt. Därför går det att vara motståndare till rasism – som en kamp för marginaliserade – och samtidigt antisemit, för juden ses som framgångsrik.
LÄS MER: Bekämpa vardagsrasismen
Det sägs att det börjar med judarna, men det slutar inte där. Vi ser hur antisemitismens gamla tankar börjat omfatta alla människor i Västvärlden. När svenskar avkrävs ansvar för Sveriges del i slavhandeln är det samma sorts tanke som att alla judar skulle ha kollektiv skuld till Jesu död. När alla vita människor påstås bära på ett privilegium är det samma sorts tankefigur som säger att alla judar är rika och har makt.
En arbetslös i en nerlagd svensk bruksort känner sig väl lika lite privilegierad som en fattig jude i Östeuropas getton gjorde det. Vad hjälpte det att det fanns en bankir som hette Rotschild som också var jude? Vad hjälper det en fattig i USA:s rostbälte att det finns rika människor med samma hudfärg?
Det kollektiva skuldbeläggandet är tydligt när det gäller judar, men det slutar inte där. Tanken om den judiska världskonspirationen är inte helt olik misstanken att alla vita, oavsett status och samhällsklass, besitter en permanent och omedveten makt. Det går helt enkelt inte att bekämpa rasism om man samtidigt har en samhällssyn där människors etnicitet eller hudfärg sägs vara det som avgör en människas status och maktposition.
LÄS MER: De politiskt finkänsliga sviker åter Sveriges judar
