Malmö har ett problem med antisemitism. Det är ingen hemlighet. I perioder har det varit en världsnyhet att det lilla och trygga framgångslandet Sverige kan hysa så mycket rasism på en plats att judar flyttar från staden eller döljer sin etniska eller religiösa tillhörighet.
För att komma tillrätta med problemet har Malmö stad beställt en rapport över hur problemet ser ut i stadens skolor. Rapportförfattaren, Mirjam Katzin, har nu levererat resultatet. I "Skolgårdsrasism, konspirationsteorier och utanförskap" beskrivs situationen och möjliga lösningar presenteras.
Samtliga intervjuade judiska skolbarn hade varit med om fysiska eller verbala angrepp.
De som utsätts för glåpord, hot eller våld uttrycker upprepade gånger att det är kopplingen till Israel/Palestina-konflikten som utgör grunden för angreppen. En lärare berättar att i samtal med föräldrar från Palestina har vårdnadshavarna ställt sig på barnets sida som uttryckt rasism. "Det är svårt att nå eleverna när de får det hemifrån och har växt upp med det" berättar läraren.
Studiens intervjumaterial förvånar inte. Bland vuxna hyser "39 procent av dem som betecknar sig som muslimer i Sverige en systematisk antisemitisk inställning jämfört med 5 procent totalt". Detta enligt en studie utförd av Forum för levande historia från 2005. Studier från resten av Europa uppvisar liknande resultat.
Den växande antisemitismen i Europa beror främst, men inte uteslutande, på invandring från Mellanöstern och de trauman, konflikter och erfarenheter dessa personer bär med sig.
Men Katzin gör i sin rapport sitt yttersta för att blanda bort korten. När hon ska sammanfatta situationen beskriver hon problemen i Sverige med en "historisk rasistisk struktur i samhället" och hur det svenska samhällets protestantiska grund skapar "en utsatthet och ett utanförskap".
Påståendena om att antisemitismen som finns i Malmö skulle vara "importerad antisemitism" viftar hon bort. Det finns en tendens, som Katzin skriver, att "försöka placera problemet med antisemitism utanför majoritetssamhället". Anklagelser om antisemitism används "instrumentellt i en process där majoritetssamhället pekar ut andra, vilka då betraktas som mindre civiliserade och problematiska".
Ska man förstå händelser måste man tydligt svara på frågorna "vem" och "hur?". Katzins källmaterial talar ett tydligt språk. Det ideologiska filtret som präglar hennes slutsatser får det dock till något annat.
Problemet med antisemitism överförs till lärarnas bristfälliga kunskap om Israel/Palestina-konflikten. Lösningarna Katzin förordar handlar om utbildning kring Förintelsen och Mellanösterns politiska historia, samt mer forskning och dialog.
Mellan raderna är det uppenbart att Katzin har svårt att beskriva det som händer tydligt eftersom det så uppenbarligen handlar om en segregerad och i stor utsträckning maktlös minoritet som utsätter personer ur en annan minoritet för rasism. Det blir komplicerat. Och känsligt. Därför gör hon sitt yttersta för att flytta bort ansvaret, problemet och dess lösning till något annat - samhället, strukturerna, institutionerna.
Som om rasismen kunde förhindras bara lärarna vore mer pålästa. Hur skulle lärare, genom att bli experter på Mellanösterns politiska historia kunna desarmera rasismen i klassrummen? Rasismen är inte en konsekvens av att vissa elever inte är kunniga nog (de kan nog sin historia!) utan att de just på grund av denna kunskap hyser ett djup hat mot Israel, vilket de överför till de som de anser representera Israel.
Hot, våld och trakasserier - oavsett hur de motiveras eller vilka trauman som ligger till grund för dem ska inte accepteras på en skola. Försök för all del förstå problemens ursprung. Men rena hot och våld ska beivras här och nu, genom att den som uttrycker hot och våld flyttas, inte den som utsätts.
Snarare än att erbjuda en väg ut ur problemet för Malmö stad visar rapporten med sina omständliga omvägar till problemets kärna snarast på varför det är så svårlöst. Ibland krävs det en väldigt intelligent person för att skriva något som är så medvetet okunnigt. Om detta är Katzin inte ensam.
Dagens Nyheters ledarsida skriver i en kommentar till rapporten att "I mer än tjugo år har vi vetat" (15/3). Om antisemitismen då. "Och ändå fortsätter det". För att verkligen inskärpa hur oacceptabelt det är upprepar ledarsidan orden en gång till.
Antisemitismen, menar DN, frodas hos "NMR, den pyr bland vissa av vänsterns ”Israelkritiker” och den får ny luft av konspirationsteorier hos allt från svenska Trumpanhängare till vaccinmotståndare." Pliktskyldigt nämns problemet i ingressen, men i övrigt går texten som katten runt het gröt kring problemets kärna och försöker få det att handla om antisemitism generellt, trots Malmös specifika problem.
Det är inte vaccinmotståndare eller yrkeskriminella nazister som gör det dagliga livet för judar i Europa så svårt att uthärda att många emigrerar. Det är inga svenska Trumpanhängare som skriker "yahoud" efter judar. Det är inte "vänsterns israelkritiker" som rycker av davidsstjärnor från halsen på judar.
De fem procent i totalbefolkningen som uttrycker starkt antisemitiska är så nära noll att det knappast kan anses vara ett omfattande problem. Det är där vi har DN:s vaccinmotståndare, nazister och vänsterantisemiter. 39 procent däremot, det är något annat.
Hade DN:s ledarsida, eller för den delen Katzin, tittat ut mot Europa, exempelvis Frankrike, hade de fått en ledtråd om vad problemet handlar om. En stor andel av den franskjudiska befolkningen har emigrerat till Israel. År av attentat, terrorism och rasistiskt motiverade mord har motiverat en fysisk migration. Det är inte en plötslig nazist-våg som förorsakat detta utan personer från Mellansöstern med ett utbrett hat mot judar.
Om DN-ledare "vet" så gör de ett mycket bra jobb på att dölja det. Likaså Katzin. De uttrycker elegant och med tungan på vågen krumbukter av en så avancerad natur att läsaren faktiskt till slut tror att det är majoritetsbefolkningens bristfälliga "redskap" eller underutvecklade normkritik som är problemet - eller de beryktade vaccinmotståndarna då.
Både Katzin och DN-ledare är mer upptagna av att vara politiskt finkänsliga än att beskriva situationen som den är. De förvandlar rasism från en minoritet som riktas mot en annan till ett allmängiltigt problem. Därmed bidrar de själva till problemet, grumlar sikten och gör lösningarna mer avlägsna.
