Den ryska invasionen av Ukraina var på många sätt en återvändo till kalla kriget. Den europeiska enighet som saknades efter den första invasionen av Ukraina, 2014, uppstod blixtsnabbt. Svaret från hela Europa var snudd på unisont: Rysslands aggression kunde inte accepteras. Med ens påbörjades en upprustning som inte ägt rum sedan 1960-talet. Europa är sig inte likt och 1990-talets optimism – med allt vad det innebar med nedrustning – är bortblåst.
Den här förändrade världsordningens konturer förstärks nu i samband med det som sker i Mellanöstern. Kriget mellan Hamas och Israel bör sättas in i ett större sammanhang. Israel dras ofrånkomligen in i en större konflikt mellan väst och öst. Detta trots att israelerna gjorde sitt yttersta för att hålla sig på sidlinjen. När Ryssland invaderade Ukraina försökte den israeliska regeringen utåt hålla en tyst och, på pappret, neutral position.
Skälet var att israelerna begriper Rysslands ställning i Mellanöstern, vet att Putin står den iranska regimen (svurna fiender till Israel) nära, samt håller den syriske diktatorn Assad under armarna. De trodde, felaktigt, att det gick att ducka och undgå att bli inblandad i en konflikt som delar upp världen i två maktblock. Sannolikt fanns dessutom en förhoppning om att den mångtaliga gruppen av ryskspråkiga israeler och de täta familjebanden till det gamla hemlandet, skulle garantera neutrala relationer med Ryssland.
Även om det inte finns några konkreta bevis på att Ryssland direkt (eller indirekt) har understött Hamas, så vinner de på Hamas terrorangrepp mot Israels civilbefolkning. Intresset ljuger aldrig, som Marx lär ha sagt. För kriget som Hamas inledde förskjuter den amerikanska uppmärksamheten bort från Ukraina och mot Mellanöstern. Direkt skickades en större försändelse artillerigranater som Ukraina lider störst brist på. Dessutom sände USA ett av sina hangarfartyg, USS Gerald R. Ford, till östra Medelhavet. Skälet är tydligt: Skulle konflikten urarta och involvera fler än Hamas och den libanesiska terrorgruppen Hizbollah så kommer amerikanerna att bistå Israel.
En konflikt som länge var lågintensiv och nästan lite bortglömd dominerar nu nyhetsflödet.
Under de föregående 15 åren har inbördeskriget i Syrien liksom kriget i Jemen tagit all uppmärksamhet i Mellanöstern. Dessa konflikter har snarast underblåst fientligheten mellan det shiamuslimska Iran och det sunnimuslimska Saudiarabien, de två huvudsakliga regionala hegemonierna förutom Turkiet. Israel, för att inte tala om palestinierna, har befunnit sig i skuggan av annat.
Det var under denna, relativt tidigare mer stökiga perioder i Israel och Palestina, som Trumpadministrationen gjorde en av sina mest vågade diplomatiska insatser, de så kallade ”Abraham accords”. Det var en serie diplomatiska avtal mellan Israel och en rad arabländer. Länge hade amerikanska regeringar utgått ifrån att så länge en tvåstatslösning mellan Israel och Palestina uteblev så skulle inte heller Israels relationer med regionens arabiska och muslimska länder kunna normaliseras. Trump, och hans sändebud, vände på det resonemanget och började ändå mäkla fred mellan Israel och dess grannar. Hamas förstod förstås att Abraham accords var ett hot mot deras ställning. De behövde helt enkelt röra om lite.
Kriget mellan Israel och Hamas förändrar därmed situationen. Med relationerna mellan Israel och arabstaterna tillbaka på ruta ett och USA:s förtroende bland arabländerna grusat så kan Ryssland och Kina träda in och fylla tomrummet. Ännu är det svårt för Ryssland att agera helt obehindrat. Både Egypten och Saudiarabien är beroende av amerikanskt militärt stöd och kommer därför sannolikt agera försiktigt. Men Ryssland och Iran kommer förstås göra vad de kan för att slå in en kil i det samarbetet. Ett fortsatt krig mellan Hamas och Israel kommer att hjälpa den utvecklingen på traven.
Men tecknen på en förändring i regionen fanns där redan innan. Nyligen återupprättade Saudiarabien och Iran de diplomatiska förbindelserna efter kinesisk medling. Det som håller på att hända i Mellanöstern är en återfödelse av den säkerhetspolitiska dynamiken från Kalla kriget. Återigen spelar Ryssland rollen som arabstaternas främsta representant i FN:s säkerhetsråd med USA på andra sidan samtidigt som Israel uppfattas som den stora fienden lokalt.
Bidens entydiga stöd för Israel har dessutom inte gått obemärkt förbi i arabiska länder. På flera platser, däribland i Libanon och Irak har amerikanska diplomatiska beskickningar attackerats. I länder där demonstrationer mot regimen ofta kan straffa sig så är det praktiskt att kanalisera frustrationen mot en yttre fiende. I detta fall är den fienden återigen Israel och USA.
Att USA nu vänder uppmärksamheten mot Mellanöstern äventyrar förstås ukrainarnas ställning i kriget mot Ryssland. Landet är i stort behov av ständigt militärt stöd som de europeiska länderna på eget hand inte kan bistå med. Militärindustrin i Europa är helt enkelt underdimensionerad för syftet trots att dess produktionskapacitet ökar. Men det kommer dröja innan Ukraina får ett mer stadigt och förutsägbart stöd.
Ryssland förstår detta och vill köpa sig mer tid och dra ut på kriget. Ju närmare USA kommer presidentvalet 2024 ju mer kommer fortsatt stöd till Ukraina att ifrågasättas av republikaner – liksom stödet för ett ukrainskt Nato- och EU-medlemskap. Det republikanska partiet domineras av isolationister som inte vill se några amerikanska äventyr i Europa eller Mellanöstern.
Om något menar de att den amerikanska uppmärksamheten, som länge har varit splittrad och därför ofokuserad, ska vändas mot Sydostasien eller inrikespolitiska problem. Reagans och de efterföljande neokonservativas era under George W Bush är med besked över. Den ohotade republikanska presidentkandidaten är fortfarande Donald Trump.
Det här innebär att det nya kalla kriget på ett par betydande sätt skiljer sig från det föregående. Förutom republikanernas isolationism så skiljer sig även det ”nya” östblocket från det gamla. Rysslands ekonomi är svårt sargad på grund av sanktionerna. Trots att den håller sig vid liv tack vare råvaruexporten så är det inte ett land som på långa vägar är jämbördigt med USA och Europa, tillsammans.
Kina är, i motsats till vad vi ofta får höra, också ett land med betydande ekonomiska problem. Fastighetsbranschen håller på att implodera, techbranschen dras med stora svårigheter efter att amerikanska handelstullar infördes och kommunistpartiet markerade mot oberoende bolagschefer. Kinas beroende av handeln med Västvärlden har både varit dess största framgångsfaktor men visar sig nu vara dess största utrikespolitiska begränsning.
Mitt i allt detta har vi Europa. Kommer kontinenten inse att USA inte alltid kan bistå i försvaret för den västerländska civilisationen och dess allierade? Medan stödet för Ukraina har varit unisont så saknas en motsvarande uppslutning bakom Israels självklara rätt att försvara sig mot Hamas terrorism. All form av splittring och oenighet kommer Ryssland förstås att utnyttja. Det behöver Putin göra för han vet mycket väl att den allians han själv basar över varken har de ekonomiska eller militära musklerna för att vinna över ett enat väst i den stora konflikt som dominerar vår tid.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
