Det så kallade “Marshmallowexperimentet” var en studie i fördröjd behovstillfredsställelse som genomfördes 1972 av psykologen Walter Mischel vid Stanford University i USA. I experimentet lämnades en fyraåring ensam i ett rum med en marshmallow, med löftet om att få ännu en marshmallow om denne lyckades vänta 15 minuter med att äta den första. Experimentet visade att barn som hade självkontroll nog att skjuta upp – och därmed fördubbla – sin belöning tenderade att vara mer framgångsrika senare i livet.
Vid få tillfällen prövas denna typ av självkontroll mer än under en valrörelse – ofta med nedslående resultat. Möjligheten att erbjuda omedelbar behovstillfredsställelse är mycket frestande för politiker som vill vinna röster, men är sällan en långsiktigt framgångsrik strategi.
Som en reaktion på vårens skenande drivmedelspriser planerade Socialdemokraterna exempelvis att dela ut 1000 kronor till alla bilister strax innan valet. Förslaget, som inte tog någon hänsyn till bränsleförbrukningens storlek dömdes dock ut av en i stort sett enig riksdag och stoppades innan det blev verklighet.
Detta hindrade dock inte Socialdemokraterna från att tre veckor före valet i stället dela ut 1000 kronor till alla pensionärer – samt genomdriva en tillfällig höjning av bostadsbidraget på 25 procent. I förra veckan aviserades även ambitionen att kompensera hushållens skenande energikostnader med 30 miljarder kronor i stöd.
Gemensamt för alla dessa reaktiva stödåtgärder är att de upplevs handlingskraftiga utan att åtgärda problemens underliggande (och genom reduktionsplikt och effektskatt delvis självförvållade) orsaker. Att dela ut tusenlappar som kompensation för skenande drivmedels- och energipriser på en sönderreglerad och överbeskattad energimarknad torde kunna jämföras med att skicka ut disktrasor till hushållen efter att man själv orsakat en pågående översvämning i hela riket.
LÄS MER: Bantade bidrag bättre än beredskapsskatt
De kortsiktiga politiska perspektiven tenderar även att spela ner både ledtider och konsekvenser av kritiserade beslut. Bara någon vecka efter den politiskt framtvingade stängningen av Ringhals reaktor två twittrade den miljöpartistiske riksdagsledamoten Lorentz Tovatt spydigt att ingen energibrist infunnit sig. På liknande sätt ironiserade moderaternas Fredrik Reinfeldt bara månader efter migrationskrisen 2015 om huruvida det svenska folket tvingats fira jul i kollaps, med tomma julbord och nedbrända julgranar som konsekvens. Även finansminister Mikael Dambergs överilade utfästelser om projektet “Sluta skjuts” framgångar i Malmö tillhör denna kategori av förtida och kortsiktiga glädjekalkyler.
Denna väljarstödsmässiga kvartalskapitalism är oförmögen för att lösa Sveriges mycket allvarliga problem – eftersom de kräver långsiktiga lösningar.
Om det rådande politiska systemet saknar långsiktighet ankommer det i stället på väljarna att utöva självkontroll – för verkliga värden kan endast vinnas om man inte äter upp sin marshmallow direkt. I synnerhet om den är inlindad i knaperstekt valfläsk.
