Ivan Krylovs bok ”Den nyfikne” från 1814 skildrar ett museibesök där en man nogsamt noterar även de minsta detaljer — men missar det faktum att utställningen helt domineras av en elefant. Berättelsen är tidstypisk rysk politisk satir, och ursprunget till dagens idiom elefanten i rummet.
Oviljan att erkänna storskaliga besvärande fenomen tenderar dock att gradvis förvränga tolkningen av tillvaron på ett sätt som försvårar verklighetsförankrade beslut.
Ett aktuellt exempel på detta är den svenska skoldebatten. Allvarliga problem, som fallande skolresultat, försämrad elevhälsa och segregation betraktas alla som ett resultat av misslyckade skolreformer.
Nog för att det svenska skolväsendet behöver stärkta kvalitetsprocesser, större transparens och mer extern granskning — men enligt rapporten ”Kunskapsskolans återkomst” (Timbro) från juni i år är huvuddelen av skolans problem orsakade av samma elefant som just nu dominerar praktiskt taget samtliga politiska rum: Sveriges unika migrationspolitik.
Justerar man för invandringens effekter når nämligen Sverige toppresultat i alla tre av OECD-områdets elevprestationsmätningar – och är idag bäst i Norden.
De negativa resultatförändringarna säger alltså mindre om skolans kvalitetsutveckling än om demografiförändringens konsekvenser. Andelen elever med utländsk bakgrund har nämligen ökat kraftigt, och många av dessa kommer idag från andra länder än för 20 år sedan. IFAU:s jämlikhets- och utfallsundersökning från 2020 drar samma slutsats:
“En särskilt viktig faktor är de senaste årens invandring som inneburit att skolan fått en större andel elever som har svårare att uppnå skolans mål. Skolan har därmed fått en svårare uppgift att försöka kompensera för denna elevgrupps särskilt svaga förutsättningar.”
Att likt statsminister Magdalena Andersson på LR:s förbundsmöte anklaga friskolesystemet för att skapa segregation uttrycker således egentligen ett politiskt missnöje över att svensk medelklass försöker skydda sina barn från Sveriges misslyckade integrationspolitik.
Genmälet är auktoritärt och ikläds förskönande omskrivningar. I lagrådsremissen “Ett mer likvärdigt skolval” ställer regeringen exempelvis krav på en “allsidig social sammansättning” på samtliga skolenheter, vilken ska uppnås genom “ett geografiskt baserat urval” och “skjutslösningar”. Även om utbildningsminister Anna Ekström på rent semantisk grund förnekar det, så betyder detta i klarspråk att regeringen ämnar transportera elever i ett försök att sprida ut konsekvenserna av Sveriges misslyckade integrationspolitik jämnt över alla skolor utan undantag.
Om problemen är jämnt utspridda blir det nämligen lättare att förledas till att tro de är systemiska snarare än demografiska, vilket i sin tur legitimerar radikala skolreformer för ökad statlig makt på föräldrarnas bekostnad.
Inget av detta löser dock det underliggande problemet, vilket även Krylovs nyfikne man viftar bort med orden:
“Jag måste erkänna, kamrat: Någon elefant lade jag inte märke till”.
