Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Jönsson: Bantade bidrag bättre än beredskapsskatt

Det är orimligt att vi ska betala mer i skatt för att staten ska klara sina kärnuppgifter.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

År 122 f.kr instiftade den romerske politikern Gaius Sempronius Gracchus världens första matsubventionsprogram, och sådde utan att veta det därmed fröet till det romerska imperiets undergång.

I händerna på flera generationer opportunistiska politiker växte nämligen matsubventionen från att ha varit en spannmålsrabatt för svältande till att bli ett permanent program för utdelning av oliver, fläsk och kryddor till allt fler av imperiets innevånare. Folket blev snabbt beroende av den ständigt ökande utdelningen av livsmedel, vilket gjorde det politiskt omöjligt att minska stödet – och strax innan det ruinerade Västrom föll, så överträffades matsubventionernas kostnad endast av försvarsbudgeten.

Att jämföra Sverige med Romarrikets sista dagar är dock orättvist — mot Romarriket, eftersom Sveriges situation är betydligt mer extrem. Svenskt Näringslivs utanförskapsundersökning från 2021 visar nämligen att Sveriges kostnad för de 1,3 miljoner individer i arbetsför ålder som inte kan försörja sig själva (270 miljarder) är över fyra gånger större än rikets samlade försvarsbudget (63 miljarder).

Man kan diskutera vilka uppgifter en modern statsmakt bör ha, men de flesta är överens om att dess främsta kärnuppgift är upprätthållandet av rikets säkerhet. Det är således frapperande att Mikael Damberg, finansminister i ett av världens högst beskattade länder, anser det rimligt att införa en så kallad “beredskapsskatt” när det påtalas att landet kanske borde ha ett stridsdugligt försvar (SvD 10/3).

Att i detta läge likt Aftonbladets ledarsida panegyriskt hylla en ökad skattebörda som rätt metod för att försvara Sverige mot det ryska hotet är inte bara oansvarigt – det är partipolitisk opportunism på bekostnad av rikets säkerhet (Aftonbladet 10/3).

Ambitionen att åderlåta svensk ekonomi med ytterligare beskattning hellre än att omprioritera statens kostnader till förmån för rikets säkerhet är ren valstrategi. Bidragsförsörjningen i Sveriges utanförskapsområden korrelerar nämligen direkt med väljarstödet för Socialdemokraterna. I samtliga av valdistrikten Rinkeby C (Stockholm), Hammarkullen C (Göteborg) och Augustenborg S (Malmö) har Socialdemokraterna exempelvis egen majoritet. Att ställa hårdare krav på självförsörjning hos dessa grupper står således i direkt konflikt med Socialdemokraternas valtekniska egenintresse.

Påståendet att en ökad skattebörda för Sveriges produktiva befolkning skulle vara nödvändig för upprätthållandet av statens själva kärnuppdrag är uteslutande en fråga om prioriteringar: en prioritering som röjer socialdemokratins benägenhet att sätta sig eget fortsatta maktinnehav före rikets ekonomi och säkerhet.

Även för Gracchus efterträdare blev det nämligen politiskt omöjligt att ställa krav på sina bidragstörstande väljare — medan kortsiktiga politiska segrar lätt kunde vinnas genom löften om än vidlyftigare allmosor. Låt oss hoppas att den slutliga notan för denna opportunism blir lägre för Sverige än för det romerska imperiet.