Forskningsfriheten är en grundpelare i ett öppet och demokratiskt samhälle. Men om universiteten ska kunna fylla sin roll att främja kritiskt tänkande och ta fram ny kunskap så måste forskare vara fria att själva välja frågeställningar, teori och metod. Så ser det inte längre ut.
2019 fick Sverige ytterligare en myndighet – Etikprövningsmyndigheten (EPM) – på initiativ av den förra regeringen. Myndigheterna ersatte de tidigare etikprövningsnämnderna som var kopplade till sex av landets universitet. Det uttalade syftet var att öka likabehandlingen och därmed rättssäkerheten. 2020 fick dessutom myndigheten stärkta befogenheter. Förändringen kan tyckas teknisk och byråkratisk. Men den har i praktiken fått stora konsekvenser och förstärkt en utveckling där relevant samhällsforskning försvåras, fördyras eller helt enkelt stoppas.
Att etikpröva medicinska och psykologiska experiment är förstås rimligt. Men sedan några år prövas i stort sett all samhällsvetenskaplig forskning som baseras på enkäter, intervjuer eller sammanställning av persondata i form av statistik. Vi talar alltså om resonemang, siffror och tabeller, inte presenterade personuppgifter.
Myndigheten går många gånger också in och har synpunkter på forskarnas frågeställningar och upplägg ned på detaljnivå. Det liknar mest en censurmyndighet, komplett med befogenhet att åtala forskare som inte lyder påbuden – straffet kan bli upp till två års fängelse.
Det senaste exemplet fick vi i veckan då Göteborgsstatsvetaren, tillika GP Ledares kolumnist – Peter Esaiasson – som bedrivit forskning om Göteborgs förorter avslöjade hur hans nästa forskningsprojekt har fått kalla handen. Projektet som går ut på att låta boende i Hammarkullen och Biskopsgården svara på enkäter om hur de ställer sig till olika samhällsfrågor stoppades av EPM utan egentlig motivering. Detta trots att forskningen fått finansiering och ingår i ett samnordiskt projekt där samma undersökning ska genomföras i Finland och Danmark.
Myndigheten konstaterar bara lakoniskt att den utifrån underlaget inte ser att nyttan med forskningen överstiger ”riskerna”. Som om det skulle finnas någon nämnvärd risk med att frivilligt delta i en anonymiserad enkätundersökning. Som tur var fick Esaisson rätt i högre instans, även om forskningen nu försenats. (SvD 1/5).
Flera forskare jag varit i kontakt med hävdar att myndighetens bedömningar kan skilja sig från fall till fall och transparensen är obefintlig. Rättssäkerheten har snarare minskat än ökat. För det är ofta svårt att veta varför ett projekt får tillstånd eller avslag. Men det övergripande intrycket är att myndigheten går in för att sätta käppar i hjulet, i synnerhet om forskningen kan upplevas som kontroversiell – vilket banbrytande forskning ofta är.
De beslutande organen består av två tredjedelar forskare och en tredjedel allmänrepresentanter. Det kan låta betryggande. Men det är ingen vild gissning att de som söker sig till dessa uppdrag i första hand är personer som vill reglera vad deras kolleger forskar om, snarare än att främja en frimodig anda vid universiteten. Framstående forskare ägnar sig hellre åt egen forskning.
Maktkoncentrationen till en enda myndighet skapar dessutom indirekt en risk för politisering – en trend som redan är ett problem i forskarvärlden. Och Sverige sticker ut. I andra länder görs i regel etikprövning vid universiteten. Att ha en central myndighet som i praktiken har sista ordet om vilken forskning som får bedrivas och på vilket sätt är något främmande på andra håll i Europa. Det svenska systemet har redan fått till effekt att forskare i andra länder börjat dra öronen åt sig.
Risken finns att man väljer bort samarbetsprojekt med Sverige eftersom även utländska forskare måste genomgå svensk etikprövning med allt vad det innebär. Omvänt kräver Etikprövningsmyndigheten att svenska forskare som ska göra fältstudier i andra länder ska ha godkänt från staten i det aktuella landet för att få svenskt etikprövningstillstånd. Auktoritära regimer ges alltså veto mot hur forskningen bedrivs genom krav på dubbelprövning. Signalen är att makt går före sanning. Det hindrar meningsfulla studier från att utföras och Sveriges kunskap om omvärlden försämras.
Den betungande etikprövningen är i sig en form av indirekt styrning. Det kan ta tre till sex månader att få en ansökan godkänd, eftersom det ofta krävs kompletteringar. Det försinkar projektet och planeringen. I praktiken blir det därför även mycket svårt att forska om aktuella händelser i Sverige.
Ansökningsförfarandet kostar också enormt mycket arbetstid, motsvarande flera månadslöner. Denna byråkratiska kvarnsten har alltså lagts ovanpå all den tid som forskare tvingas använda för att söka finansiering och övrig byråkrati vid universiteten. Sammantaget tar det effektivt död många initiativ och det förekommer redan att forskare anpassar sina frågeställningar för att slippa etikprövning. Ett lika stort hot mot kreativiteten är att varje nytt uppslag eller ändring av frågeställningar måste etikprövas. Det går med andra ord inte att anpassa metoder och teorier efter nya upptäckter så som är vanligt i forskningsprocessen. Uppföljningsfrågor omöjliggörs i intervjuer.
Myndighetens makt bygger på att persondata tolkas på ett närmast bisarrt sätt. intervjuer med politiker kräver exempelvis etikprövning. Forskare får inte ens publicera upptäckter i statistiskt material om de inte fastställt frågeställningen på förhand. Även om sanningen så att säga ligger framför näsan på dem kan de råka illa ut om de publicerar vad de vet.
Det var vad som drabbade lundaprofessorn Kristina Sundqvist efter en uppmärksammad studie om våldtäktsmäns utländska bakgrund. Hon åtalades för att ha använt sin statistik i ett annat syfte än det hon hade tillstånd för, enligt Överklagandenämnden för etikprövning (Önep) som agerade efter ett anonymt tips från en forskare i Göteborg. Åklagaren lade ned åtalet men Önep har lämnat in flera nya åtalsanmälningar som ännu inte avgjorts (Universitetsläraren 9/2 2022).
I Örebro stoppade etikprövningen 2021 en doktorand från att lägga fram sin avhandling efter åtta års arbete, trots att denne följt praxis inom sitt område pedagogik i sin studie om religion och etnicitet. Beslutet innebar en personlig katastrof för doktoranden som inte bara åtalats av Önep utan även fått sin yrkesbana förstörd. Även om åklagaren skulle lägga ned åtalet får inte materialet publiceras när etikprövningen satt stopp, enligt universitets jurister (Universitetsläraren 7/4 2022).
Universitetets jurister intar generellt en försiktighetsprincip i förhållande till etikprövningsmyndigheten. Man vill hålla ryggen fri, vilket ytterligare snävar in forskningen. Ängsligheten sprider sig med andra ord som ringar på vattnet och skapar anpassning i alla led. Det missgynnar i praktiken forskarkarriären att välja ”känsliga ämnen”, om inte annat för man riskerar halka efter i konkurrensen när projekten dras i långbänk.
Att användningen av intervjumaterial med politiker, offentliga uppgifter och statistiska data ska prövas av en central myndighet är faktiskt absurt. Det är lätt att tro att det skulle handla om namnpubliceringar eller risken att någon identifieras, något journalister har att ta ställning till i sin yrkesetik. Men etikprövningen inom forskning gäller känsliga personuppgifter per definition. I fallet med Kristina Sundqvist visste inte ens forskarna namnet på personerna bakom siffrorna i materialet, det räckte med att det existerade en kodnyckel som via Statistiska centralbyrån i teorin kan avanonymisera källdata, något som ingen vanlig läsare kan göra.
Utbildningsminister Mats Persson (L) borde befria samhällsvetenskapen från denna kvävande överrock. I själva verket borde det inte ens vara en vänster-högerfråga att värna forskningsfriheten. Fri och obunden forskning gynnar samhället på lång sikt. En myndighet som kan utnyttjas för att strypa den fria forskningen är ett potentiellt hot mot den politiska oppositionen oavsett dess färg. En byråkratisk ordning som hindrar forskare att studera verkligheten undergräver förutsättningarna för både rationell politik och debatt.
Betyder det att forskare inte ska behöva ta några hänsyn alls? Självklart inte. Men vi måste kunna lita till professionens omdöme i fall där inte människors liv och hälsa står på spel. Det har blivit en svensk sjuka att varje omdömesfråga ska hanteras av en ny myndighet, inspektion eller reglering. Följden är att allt fler högutbildade statligt anställda ägnar sig åt annat än det som de är betalda att arbeta med.
Samhället fördummas till stora kostnader samtidigt som problem förblir olösta och allmänhetens förtroende för institutionerna undergrävs. Svenska staten riskerar en ”institutionell hjärtinfarkt” om inte initiativ tas för att vända utvecklingen.
