Barn måste lära sig rätt uttal och att prata ren svenska. Detta klarar de inte med en invandrarfröken som själv inte kan språket. Orden kommer från Nora som är kulturtolk i göteborgska Angered. I intervjuer med GP berättar ett antal kvinnor om hur förskolebarnen i stadsdelen inte lär sig tillräckligt god svenska (GP 1/11).
Problemet är inte nytt. Det har uppmärksammats i ett par år. Och det finns inga tecken på att det skulle bli bättre framöver. För tre år sedan kunde man läsa i en kartläggning att 73 procent av barnen i Biskopsgården inte nått den språkutveckling de borde ha för sin ålder. Nästan hälften behövde någon form av språkutvecklande insats.
Personalfrågan är förstås viktig. Rätt utbildning och tillräckliga språkkunskaper är nödvändiga för barnens språkinlärning. Kvinnorna som intervjuades i reportaget underströk detta.
Förskolan är ett kommunalt ansvar. Och det vore förstås lätt att sluta sig till att det också är kommunens fel att barn födda i utlandet eller med utrikes bakgrund inte lär sig tillräckligt god svenska i förskolan.
Men det vore att förenkla problemet. Undermålig språkinlärning är nedströms från den demografiska förändringen av Sverige.
I GP-reportaget förekommer ett begrepp som väl illustrerar språkinlärningens förutsättningar: "språkbad". Begreppet används inom språkinlärningen och syftar på att ett barn lär sig ett andraspråk, i det här fallet svenska, genom att använda det i konkreta kommunikationssituationer.
Ett svenskt "språkbad" kräver att barngruppen består av "cirka 85 procent svensktalande".
Men en sådan sammansättning av barngrupper går knappast att tvinga fram. Sammansättningen är nämligen en funktion av befolkningssammansättningen i stadsdelen. Och i flera av utanförskapsområdena är det snarare 85 procent av de boende som har ett annat modersmål än svenska. Att genom bussning eller förflyttning av barn uppnå en sådan fördelning vore dock politiskt självmord.
Diskussionen handlar därför om det som ligger närmast tillhands. Det vill säga personalfrågan: Anställningar, vikarieurval, rätt utbildning för personalen. Sådant man faktiskt kan påverka inom lokalpolitiken. I Göteborg har även språktest för förskolepersonal lyfts som en möjlig åtgärd.
Det sista är ingen dum idé. Men egentligen skjuter en sådan lösning språkproblemet framför sig.
Det råder redan personalbrist i stadens utanförskapsområden. Och det är ingen enkel sak att rekrytera personal med rätt utbildning. Till skillnad från språkkrav i äldreomsorgen, som syftar till att garantera god omsorg för den äldre, är inte personalens språkkunskaper i förskolan den enda faktorn för barnens språkinlärning.
Dilemmat påminner lite om diskussionen som uppstod efter avslöjandet om en omfattande tystnadskultur inom den offentliga förvaltningen i Göteborg. Då var det flera politiker som drog slutsatsen att problemet handlade om kommunikationssvårigheter och dåliga mellanchefer.
Men rädslan att uppmärksamma problem i utanförskapsområden beror inte på undermålig personal. Man kan inte förvänta sig att någon förvaltningschef ska axla ansvaret för årtionden av ogenomtänkt migrationspolitik. Lika lite som språkproblemet på förskolorna skulle bero på dåliga pedagoger med bristfälliga svenskkunskaper.
Båda problemen är en konsekvens av att den svenska offentliga förvaltningen inte fungerar i total avsaknad av ett infött svenskt befolkningsunderlag i vissa stadsdelar. Om man ska assimileras in i det svenska samhället behöver man ha en svensk miljö att assimileras in i.
Den enskilt viktigaste faktorn som avgör om integration pågår eller avstannar är om invandrare och deras barn ges förutsättningar att leva i en miljö dominerad av majoritetsbefolkningen.
Rafif Saleh, som intervjuades av GP berättade om hur hennes son lärde sig persiska och kurdiska i förskolan, men inte svenska. Något sådant skulle inte ske i en miljö där svenskan som språk vore helt dominerande. Lever man inte i en sådan miljö kommer barnen, oavsett pedagogiska insatser och tillskott av resurser, att växa upp med sämre förutsättningar än infödda barn, eller barn till invandrare som befunnit sig i svenskdominerade miljöer.
Jag själv hade polsktalande föräldrar men hade förmånen att växa upp i ett grannskap där det talades svenska. När jag i slutet av åttiotalet började på förskolan kunde jag inte ett ord svenska. Jag var inte ensam om det som barn till invandrare. Men vi var inte tillräckligt många för att skapa en parallell språklig eller social miljö. Hemspråket var just det, ett språk för hemmet.
Vi barn till invandrare utgjorde de 10-15 procent av barnkullen som fick förmånen att befinna oss i det 85-procentiga svenska språkbadet. Det handlar inte blott om språk. I en sådan miljö fick vi möjligheten att i tusentals möten barn emellan lära oss sociala koder, kulturella referenser och normer som vi undermedvetet drog nytta av senare i livet.
LÄS MER: Använd inte barnen som integrationsåtgärd
LÄS MER: I Sverige finns förskolor där ingen pratar svenska
LÄS MER: Fega politiker skapar livslång ojämlikhet
Svenska kommuner som Göteborgs Stad kommer lappa och laga efter förmåga. Hur väl de lyckas med den saken påverkar språkinlärningen. Men enbart på marginalen. För den avgörande frågan är demografisk. Först när Sverige har en långsiktigt hållbar migrationspolitik kommer barnen växa upp i en miljö där svenska språket är utgångspunkten och inte undantaget.
Till dess kommer barn växa upp i Sverige med undermåliga språkkunskaper och tunna band till majoritetssamhället. Barn som från början av livet har sämre förutsättningar att hävda sig i skolan och klara vuxenlivets utmaningar. Det är så utanförskapet ser ut som göder rekryteringen till kriminella gäng och leder till långvarig arbetslöshet.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
