Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Man behöver inte vara först in och sist ut från kontoret för att göra ett acceptabelt jobb. Bild: Michael Sohn
Man behöver inte vara först in och sist ut från kontoret för att göra ett acceptabelt jobb. Bild: Michael Sohn

Karin Pihl: Livets mening är inte att jobba

Trenden ”quiet quitting” – att inte överprestera på jobbet – säger mer om det moderna arbetslivet än om dagens ungdom. Sedan när blev medelmåttlighet synonymt med uselhet?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nu har den nått Sverige – diskussionen om ”quiet quitting”, tyst nedtrappning. Fenomenet började i USA där personer i 20-årsåldern proklamerade att de inte tänker överprestera på jobbet. I videor på sociala medier argumenterar unga amerikaner för att det inte är värt att alltid vara den som kommer till kontoret först och går hem sist, alltid tar på sig extrauppgifter och ”visar framfötterna”. I stället förordas en inställning där man gör det man ska men inte mer. Livet kan, enligt förespråkarna, inte bara gå ut på att arbeta. Syftet är att uppnå en bra balans mellan arbete och fritid och att undvika att bli utbränd.

Att arbeta deltid är en del av denna trend. DN har intervjuat tre personer – alla verksamma inom IT-branschen – som tjänar så bra att de kan jobba fyra dagar i veckan. De intervjuade säger att de vill ägna den lediga tiden åt att vara i naturen, umgås med sina barn och att arbeta ideellt.

Föga förvånande har fenomenet inte välkomnats med öppna armar. Många amerikanska näringslivstoppar har påpekat att man sumpar sina karriärchanser. Andra upprepar idén att människor födda på 1980-, 1990- och 2000-talen är lata.

Även i Sverige har kritik riktats mot fenomenet. Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus skriver i en krönika (7/1) att det explosionsartade utbudet av underhållning på Netflix och liknande sajter har gjort att fler lockas av att vara lediga i stället för att jobba. Andelen människor som i undersökningar uppger att de gillar att ”göra ingenting” har nämligen ökat. Det kommer att innebära problem för tillväxten, menar hon.

Men att ”tyst nedtrappning” och en preferens för deltidsarbete har blivit ett uppmärksammat fenomen säger nog mer om dagens arbetsmarknad än om dem som förespråkar det. För vad är det egentligen som uppmuntras?

Inte att man ska fuska, mygla eller försöka dumpa över arbetsuppgifter på sina kolleger. Utan att man ska utföra de arbetsuppgifter man tilldelas, men inte mer än så. Med den inställningen är man inte först i kön att bli befordrad, man kommer kanske inte att få den högsta löneförhöjningen eller de mest lysande referenserna. Men uppfattningen att brist på karriärambitioner skulle vara synonymt med oduglighet visar snarare att normerna på arbetsmarknaden i många länder är skeva.

Jämför dagens tysta nedtrappare med huvudfiguren Jack i Ulf Lundells debutroman med samma namn (Wahlström & Widstrand 1976). Han arbetsvägrar konstant och vill mest festa, drömma och flumma runt. Boken brukar beskrivas som en generationsroman för folk som var unga i början av 1970-talet.

Radikalismen har onekligen ändrat skepnad. Jack skulle inte imponeras av dagens ”protester” mot det kapitalistiska ekorrhjulet: att vara på sitt arbete på utsatt tid, göra det man ska och sedan gå hem.

Det är ett tecken på ett prestationssamhälle som spårat ur, där medelmåttlighet är uselhet och där man förväntas ta varje chans man kan för att klättra i arbetslivets hierarkier. En anställning är inte längre enbart något som krävs för att ställa mat på bordet och betala hyran. Man ska också ”visa vem man är” genom sitt arbete. Är man inte ambitiös på jobbet, är man inte det i livet i övrigt heller.

I Sverige var normen om att arbetet är meningen med livet särskilt stark under Reinfeldtåren. MUF:s kampsång ”Sverige jobbar” innehåller textrader som ”jag är sjuksyrran som jobbar övertid hellre än att se Svenska Hollywoodfruar”. Arbetslinjen var inte bara en sund ekonomisk modell där arbete premierades över att gå på bidrag. Där fanns också en moralisk dimension, och en misstänksamhet att den som inte vill jobba övertid antagligen bara vill ligga på soffan.

Men det är okej att jobba för att leva i stället för tvärtom. Och som DN:s ledarskribent Susanne Nyström skriver (17/1) är det utmärkt att vi kan använda tillväxten och effektiviseringen av arbetslivet till att jobba färre timmar. Så har vi ju alltid gjort.

Man har en moralisk plikt, om man är frisk, att försörja sig själv. Men det kan inte vara ett krav att man ska arbeta för ”systemets” skull. Det är en icke-liberal och föga borgerlig uppfattning att man ska låta kapitalismens och statens intresse styra de val man gör i livet.

LÄS MER: Vad är det för fel med att bara vara vanlig?

LÄS MER: Det är inte hippies på landet som hotar välfärdsstaten