Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Fredrik Sandberg/TT

Vad är det för fel med att bara vara vanlig?

En unik individ med drivkrafter och storslagna drömmar. Det vill ju alla vara. Eller?

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet”. Så står det i den svenska läroplanens värdegrundsdeklaration för gymnasieskolan. Det låter fint, det där med att vara en unik egenart.

Den svenska skolan ägnar sig inte åt att massproducera arbetare till fabrikerna. Utbildningssystemet hjälper oss att hitta oss själva, vårt alldeles unika, egna jag, och får oss att ge ”vårt bästa” i det fria samhället som vi håller så högt.

Men vad händer om man inte har någon ”unik egenart”?

I den nyutkomna boken ”Medelklasskvinnans tysta vrål – därför mår vi så dåligt när vi borde må så bra” av Cecilia Wemming beskriver författaren den beslutsångest hon drabbades av som tonåring. Hon hade ju all valfrihet i världen. Till skillnad från hennes mor och mormor har en kvinna som är född på 1980-talet uppmuntrats av ett alltmer jämställt samhälle att tänka på sig själv och att inte känna sig begränsad. Kvinnor kan göra vad som helst.

Friheten är fantastisk, konstaterar Wemming. Men det finns en baksida. I boken berättar hon om studieårens ångest. Redan i unga år ska man välja bana i livet – med andra ord, hitta sin ”unika egenart”. Tidningarna var smockfulla med sensationella livshistorier om unga människor som lyckats. ”För mig var stressen över att hitta ’min grej i livet’ ständigt närvarande under mina ungdomsår. Och det i en sådan omfattning att det stundtals nästan förlamade hela min tillvaro”, skriver hon.

Framgångshistorierna var alltså mer stressande än sporrande. Att antalet unga kvinnor mellan 25 och 29 år som blir sjukskrivna på grund av stress har ökat med 370 procent sedan 2011 är hemskt, men inte förvånande (SVT 11/9).

Kanske har frigörelseprojektet gått för långt. Eller i alla fall gått fel. Att protestera mot ett förtryckande och konformistiskt samhälle är rätt, men vad händer när jantelag och rättning i ledet ersätts med en förväntan från skolan och det omgivande samhället att alla ska vara unika och har ett eget, kreativt jag? Som bara ligger och väntar på att utföra stordåd ute i världen.

Kanske är det till och med så att den feministiska rörelsen i viss mån förvärrat detta. Ta till exempel den före detta L-riksdagsledamoten Birgitta Ohlssons bok ”Duktiga flickors revansch”, som propagerar för att den ambitiösa flickan som alltid räckte upp handen ska få upprättelse. Grundtanken är inte dum, men för de allra flesta kvinnor är rådet ”välj bort den kvävande offentliga sektorn och satsa på din karriär i stället! Tänk på dig själv och ge aldrig upp dina högtflygande drömmar!” antagligen inte särskilt givande.

För… om man inte har några högtflygande drömmar då? Tänk om an bara vill ha ett trevligt och ordnat liv? Vem är man då?

Wemming ger flera förklaringar till den moderna kvinnans rotlöshet: jantelagen är passé. Friheten när det kommer till val av skola, vårdcentral, yrke och livspartner är enorm. Urbanisering och globalisering gör att gamla bygdegemenskaper förlorar i relevans. Många i grunden frigörande förändringar har fått mindre bra konsekvenser. Att det står var och en fritt att välja kärlekspartner är till exempel fantastiskt, men att män och kvinnor behandlas som konsumtionsvaror i olika dejtingappar leder till ensamhet och olycka.

Valfriheten gör att man alltid kan ställas till svars. Som person döms och granskas man efter de val man har gjort. Marknadslogiken sipprar in i varje del av livet. Är din partner inte tillräckligt snygg och framgångsrik? Jaså, du var inte värd mer på relationsmarknaden…

Man skulle kunna sammanfatta tillståndet med följande: det är inte längre okej att vara vanlig. Att vara vanlig, en del av svennebanan-kollektivet, med ett vanligt jobb, en vanlig gubbe och ett vanligt radhus där möblerna inte är inhandlade på någon snofsig designerbutik utan på Ikea eftersom det var enklast och billigast så, är lite misstänkt. Småborgerligt. Livsfattigt. Ändå är det ju så de allra flesta lever, och det finns nog en anledning till det.

Men att vara en del av majoritetssamhället anses vara något suspekt, både kulturellt och politiskt. Majoriteten, det är den grå massan, och den kan förtrycka minoriteten, våra excentriker och frifräsare. Men så är det ju egentligen inte.