Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Det är inte hippies på landet som hotar välfärdsstaten

Att arbetsföra vuxna människor kan försörja sig själva är ett rimligt moraliskt krav att ställa. Däremot finns ingen plikt att nettoförsörja en högskattestat. Sverige har större problem med utanförskap än hippies på landet.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Har man rätt att hoppa av ekorrhjulet? Säga upp sig, flytta ut till ett billigt boende på landet, odla morötter eller måla med akvarell? Agneta Tjernström Lustigs debattartikel här i GP i veckan, där hon kritiserade ”avhopparna” för att vara osolidariska med välfärdsstaten, har väckt många reaktioner (GP 20/1).

Tjernström har en poäng i att välfärdsstaten inte skulle gå runt om en majoritet valde detta liv. Men vi talar om ett marginellt fenomen och framförallt: Vi talar om människor som på olika sätt fixar sin egen försörjning och lever snålt och enkelt.

Att man inte ska ligga samhället till last är en grundläggande och sund moralisk hållning. Men det är en avgörande skillnad att välja att gå på bidrag trots att man skulle kunna jobba och att försörja sig själv, även om man väljer att jobba mindre.

Självförsörjning är en liberal grundprincip. Att alla ska jobba maximalt eller bidra med en nettovinst till staten är däremot varken ett rimligt eller frihetligt krav. Det liknar det tankefel som ibland förekommer på högerhåll: att låginkomsttagare ligger samhället till last för att de betalar in mindre skatt än de kostar välfärdsstaten.

Ett modernt, kapitalistiskt samhälle består av både hög- och låginkomsttagare, av både enkla och avancerade uppgifter. Dessa komplementära skillnader skulle finnas där även om alla var lika högpresterande och motiverade att arbeta. Samhället fungerar inte utan de ”enkla” jobben, som i själva verket sällan är så enkla.

Tjernström sätter dock indirekt fingret på något. Pressen att arbeta mycket är paradoxalt nog större i en rik välfärdsstat än i ett lågskatteland. Vill vi vara fria att arbeta mindre måste vi också vara beredda att sänka vår standard.

Arbetsplikt och krav på dagsverken hör hemma ofria samhällen. Skattmasen ska dock inte bestämma över hur vi ska leva våra liv.

Nu är det knappast någon akut risk att medelklassen i stora skaror emigrerar ut på landet för att odla potatis och mjölka kor som sina mor- och farföräldrar. Ett betydligt kostsammare problem för välfärdsstaten är i så fall den stora grupp som idag lever på bidrag och svartjobb av helt andra skäl.

Enligt professor Johan Eklund når nästan två miljoner invånare i landet i arbetsför ålder, mellan 20 och 64 år, inte upp till en självförsörjningsnivå på 13 000 kronor netto per månad (Bulletin 18/1).

Det är den svenska välfärdsstatens stora utmaning. Inte att en handfull hippies valt att hoppa av ekorrhjulet.