Många minns nog den barska damen i skolbespisningen. De flesta har ett minne av en sådan kvinna – bastant och bestämd, en ”bamba-Barbro” (eller "starke Adolf" som hon kallats i göteborgska skolor) som de flesta barn var rädda för. Hennes stora uppdrag var att se till att alla åt upp maten.
Jag har ett tydligt minne från när jag, i lågstadiet, hade tagit mer potatismos än vad jag orkade äta upp. I ett försök att dölja maten som låg kvar på tallriken lade jag servetter över de kvarblivna resterna. Men de blåste av tallriken när jag med snabba steg närmade mig diskstationen. Jag blev upptäckt. Och fick en rejäl utskällning: Man slänger inte mat! Ta inte mer än vad du orkar äta!
Sedan följde en utläggning om hur svenskar förr i tiden lät sina barn äta bröd utblandat med bark för att de var fattiga, och att många barn i världen fortfarande hade för lite att äta – ”tänk på barnen i Afrika”. Jag förstod inte, skulle potatismoset skickas till barnen på en annan kontinent?
Men det var inte det som var budskapet. Sensmoralen var att det är omoraliskt att slänga. Vi lever i överflöd – en unik situation i mänsklighetens historia – men har inte vett att känna tacksamhet över det.
För ju svagare relation vi människor har till matens produktion, desto lättare blir det att slänga. Vi har inte sett grisen som blev till den skinka som ligger inplastad i kylen och vi har inte skördat veten i limpan som ligger i en brödkorg och möglar.
Sekulariseringen har dessutom gjort att allt färre fastar av religiösa skäl. Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima skrev nyligen i en text att fler borde inspireras av ramadan – den muslimska fastehögtiden som pågår just nu, och som bland annat syftar till att öka förståelsen för världens fattiga – men hon tycks ha glömt att fastan även finns i kristendomen. Julen varar som bekant inte till påska, för däremellan kommer fastan, som avslutas i natt då påskafton övergår i påskdagen.
Så gott som alla religioner har inslag av fasta, och syftet är ofta att avstå materiella bekvämligheter för att uppskatta det man har. Även vår tids moderna ”religioner” – dieterna – har ett inslag av avhållsamhet: periodisk fasta, LCHF, keto-dieten och ”raw food” syftar alla till att avstå från mat på det ena eller andra sättet. Men avsikten är i regel inte att påminna sig om svält och lidande och känna tacksamhet, utan att bli smalare eller på andra sätt ”optimera” sig själv.
Inget fel med det. Men nog skulle de flesta av oss må bra av att se på mat lite mer utifrån bamba-Barbros perspektiv. Inte minst av miljöskäl. Nästan en tiondel av de globala koldioxidutsläppen kan härledas till matsvinn enligt FN. Vilket enormt slöseri.
Detta håller inte, anser Miljöpartiets språkrör Per Bolund. Han säger till GP att han vill instifta en lag som förbjuder mataffärer från att slänga mat. ”Mat ska ätas, inte slängas. Då måste vi ta till med tuffa tag”, säger han till GP (4/4).
Att få ned butikernas matsvinn är en god idé. De slänger 91 tusen ton mat om året. Om lagstiftning är rätt väg är dock frågan. Klart är i alla fall att de livsmedelskedjor som gärna skyltar med hållbarhet borde ta egna initiativ och hellre skänka bort en paprika som börjar se trött ut än slänga den enbart för att hålla uppe sin egen försäljning.
Men det är faktiskt inte matbutikerna som är den stora boven. I Sverige slängdes över en miljon ton livsmedel år 2021. Och det är hushållen som står för den överväldigande merparten. Hushållens livsmedelsavfall uppgår till totalt 809 000 ton per år om man räknar med mat och dryck som hälls i avlopp. Av avfallet hade en fjärdedel kunnat ätas, och är alltså inte bananskal, fiskrens och liknande oätbart.
För att komma till rätta med matsvinnet räcker det alltså inte att matbutikerna skärper sig. Alla vi konsumenter måste plocka fram vår inre bamba-Barbro. Låt inte mat stå längst bak i kylen och ruttna. Köp inte mer än vad du kommer att äta – "köp tre och spara mer”-erbjudanden må vara lockande, men om man låter den tredje citronen mögla har både miljön och plånboken förlorat på det. Använd frysen. Frys in skivat bröd och tina varje skiva i brödrosten. Och lukta på mjölken innan den hälls ut i avloppet.
Bäst-före-datum i all ära – trots att de flesta av oss inte längre föder upp och skördar vår egen mat har vi kvar en överlägsen förmåga att avgöra om något är ätbart eller inte, som hållit människan vid liv i hundratusentals år: vårt smak- och luktsinne.
LÄS MER: Big Mac är ingen vikingamat
