Karin Pihl: Gig-ekonomin skapar ett kyligare samhälle

När till och med småprat och hälsningsfraser bortrationaliseras i jakten på snabba leveranser har det gått för långt. Folk behandlas inte mänskligt på dagens gig-arbetsmarknad.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS

Kapitalismen gör arbetare alienerade. Det var en av den tyske filosofen Karl Marx centrala idéer. Marx menade att storskalig industriproduktion, där arbetaren trängs i fabriker och tillverkar massproducerade produkter på löpande band, skapar en känsla av förfrämligande inför det han producerar. Jämfört med en hantverkare som själv snickrar ihop en stol steg för steg, och kan betrakta slutresultatet med stolthet, får arbetaren i fabriken aldrig se slutresultatet. Han är blott en kugge i det stora maskineriet.

Finns det någon poäng i idén? Tja, kanske – men man kan också invända att Marx underskattade faktumet att människor kan känna sig som en viktig del av en arbetsplats, trots att man själv endast står för en liten del av det företaget producerar som helhet. Det handlar mycket om arbetsplatsens karaktär och ledarskap.

ANNONS

Men nog finns det alienation på den moderna arbetsmarknaden. Ett sådant exempel är matbuden – de män som på cykel eller scooter tar sig fram i ilfart på stadens gator för att leverera mat.

Företag som Foodora, Bolt, Wolt och Uber Eats har länge fått kritik för att villkoren är dåliga och lönerna är låga. Försvararna har kontrat med att det är bättre att ha ett jobb än att inte ha något alls. Det är den bärande tesen i forskarna Andreas Berghs och Joakim Werbergs debattskrift ”Till gigekonomins försvar” (Timbro 2022).

Löner och villkor är dock inte det enda problemet med gig-ekonomin. Kanske är det just den alienation som det bidrar till som är det värsta med branschen.

”Det sociala runt det här jobbet är deprimerande”, säger Foodorabudet Harry Heath i ett reportage i DN (1/2). Han säger att han vant sig vid stressen och den låga ersättningen – och att det är bristen på social kontakt som är det värsta. Restaurangerna där han hämtar maten vill bara att han ska ta sin kasse och försvinna. Kunderna klickar allt oftare i ett alternativ i appen som innebär att han ska leverera maten utanför dörren utan att ens ringa på. I stället får kunderna en notis i telefonen att middagen har anlänt.

ANNONS

Snacka om att bli alienerad. Om Marx ansåg att industriarbetaren fråntogs en del av sin mänsklighet på fabriken är det ingenting mot vad matbuden upplever, åtminstone inte från ett rent socialt perspektiv: ingen ögonkontakt med kunderna. Inget kallprat om vädret när man levererar maten. Inga kolleger som man tjötar med varje dag. Inte ens en arbetsgivare som muttrar över axeln, för arbetsgivaren är en app, som förvisso kan skicka uppmanande, autogenererade meddelanden ibland.

Ensamma arbeten har förvisso alltid funnits. Tänk bara på att jobba som fyrvaktare. Men i det jobbet ingår att vara ensam. Att vara ett cykelbud är ett serviceyrke och borde innebära en hel del social kontakt. Just det faktum att det sociala bortrationaliseras – kunderna väljer lämna-utanför-dörren-alternativet av lättja, antagligen, och restaurangerna skär ner på den sociala interaktionen för att spara tid – är nog det som skapar känslan av förfrämligande inför arbetet. Man får inte ens ett tack och en nick.

Men det är inte bara buden som blir alienerade inför sitt arbete. Även kunden lär bli det. Mat är inte som vilken vara som helst. Det är ingen slump att servitören på finare restauranger gärna håller en utläggning om exakt var tomaterna kommer ifrån och hur oliverna har plockats och när. Mat handlar om gemenskap och identitet. Att laga mat till någon är ett sätt att visa uppskattning. När middagen dumpas utanför dörren försvinner den aspekten av måltiden som koncept.

ANNONS

Och det är nog inte bara matbuden som lider av den bristande sociala kontakten. Social interaktion med främlingar är en viktig del av det som gör att samhället just är ett samhälle. Vi är inte bara en samling individer som råkar befinna oss på samma plats, utan människor som har något gemensamt. De små interaktionerna, ett hej och ett tack, kan tyckas obetydliga. Men de ska inte underskattas för känslan av att tillhöra ett sammanhang.

LÄS MER: Vem tackar nej till ett tryggt liv?

ANNONS