Adam Cwejman: Det liberala inbördeskriget är ett sänke för regeringen

De liberalpartister som nu klagar på partiledningen måste inse en sak: Politik handlar om att navigera i verkligheten. Inte om abstrakta teorier.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Ibland undrar man om en del liberalpartister inte hade föredragit att partiet hade åkt ur riksdagen snarare än att ingå i en borgerlig regering, med statsrådsposter och stort inflytande över svensk politik. Partiledaren Johan Pehrson, som med rekordkort startsträcka inte bara räddat Liberalernas fortlevnad i riksdagen, utan även framförhandlat en roll för Liberalerna i en borgerlig regering, får nu utstå internt krypskytte.

”Jag tycker det är extremt olyckligt, odemokratiskt och visar på bristande ledarskap” säger göteborgaren Simona Mohamsson i en partiintern anmälan mot Pehrson. Hon menar att förhandlingarna som utmynnade i Tidöavtalet inte förankrats i partistyrelsen. Pehrson svarar att besluten främst förankras med riksdagsgruppen, alltså de folkvalda ledamöterna som sedan också ska godkänna statsministern, och inte partistyrelsen. Pehrson har fått förtroendet att leda partiet, det innebär ett delegerat ansvar.

ANNONS

Om kritikerna inte är nöjda med honom kan de vänta till landsmötet och försöka avsätta honom. Så får de ser hur det går.

Jag förstår Mohamsson och andra med henne i Liberalerna väldigt väl. För en del liberaler, eller i varje fall under en del av deras liv, är teorierna om samhället överordnade allt annat. Och granne med teorierna är symbolerna. Det finns knappast någon värre symbol för en renlärig, historiskt intresserad liberal, än att förhandla med ett parti som Sverigedemokraterna.

Den här upptagenheten med hur något framstår, vad det symboliskt innebär, huruvida något skär sig med ens uppfattning om den historiska liberalismens arv och ansvar betyder väldigt mycket. Jag kände också så. Faktum är att jag ägnade ett par år av mitt liv åt det här partiet (sida vid sida med bland andra Mohamsson, bör tilläggas, för transparensens skull). Och i partiet odlade vi, gemensamt, en stark identitet av att vara arvtagare till något vackert och viktigt. Vi var originalet. En sorts väktare av den sanna och oförfalskade liberalismen.

Jag minns också vilka som var den interna fienden. Det var framgångsrika lokalpolitiker som Torkild Strandberg i Landskrona. Och den bufflige pragmatikern från Örebro, Johan Pehrson. Duktiga politiker som lät ”fel”, som tycktes mer brydda om att lösa faktiska samhällsproblem än att framstå som trogen idealen. Vi i ungdomsförbundet tillsammans med några äldre konträrer svor över dessa svikare, de var ”inga riktiga liberaler”.

ANNONS

LÄS MER: Prioritera sakpolitiken, Liberalerna

Men så insåg jag något, och detta hoppas jag att de som just nu önskar att fälla Kristerssonregeringen också tänker på: Politik handlar inte om att ha mest rätt, eller ens att vilja. Politik är att välja, och välja bort. Det goda alternativet saknas i regel, och omständigheterna ställer oss inför dilemman vi inte var förberedda på. Därför måste man som politiker var beredd på att anpassa idealen efter verkligheten, inte tvärtom.

Många av de programpunkter som anses förgripliga i Tidöavtalet rör rättspolitiken. Men dessa punkter har inte uppstått ur intet. De svarar på allvarliga problem i samhället som rör otrygghet och kriminalitet. Problemen är så allvarliga att de i perioder lamslår det vardagliga livet och tar ifrån människor känslan av frihet och lugn i det egna bostadsområdet. Tidöavtalet är ingen perfekt lösning på dessa problem. Men det är ett nödvändigt steg fram. Andra lösningar har prövats, utan resultat.

Liberalismen har inte gått förlorad med Tidöavtalet och Kristerssonregeringen. Som alltid under den liberala historien görs kompromisser i politiken. Ibland får man mer, ibland mindre. Demokratin är inte bortförhandlad, lika lite som rättsstaten eller några individuella fri- och rättigheter.

Det är alldeles uppenbart att den svaga länken i den här regeringen utgörs av en liten skara liberalpartister vars största rädsla är att bli utskällda och illa omtyckta av personer som ändå inte hade röstat på dem. Eller att deras liberala ryggrad på något sätt skulle vara krökt. Men sådan besvikelse bygger på en snäv, trångsynt och alltför teoretisk förståelse för vad liberalism är. En sådan seminarieliberalism har ingen framtid i mötet med det samtida Sverige. Faktum är att den inte ens tål närmare granskning i teoriernas värld heller, för den delen.

ANNONS

Det är dags att välja nu. Antingen hör man till en moraliskt högtstående diskussionsklubb utanför riksdagen, eller så tar man sitt ansvar för regeringens stabilitet – och därigenom självaste Sveriges stabilitet – och gör det absolut bästa av situationen. Väljarnas tålamod är så nära noll det går, det bjuds ingen andra chans.

LÄS MER: Johan Pehrson återupplivar Folkpartiet

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS