Han kämpar i medvind, Johan Pehrson. Efter att partiet i flera år tyckts dömt att falla ur riksdagen har det på bara några månader tagit sig upp till stabila fem procent i opinionen. Av allt att döma är det den nya partiledarens förtjänst. Förväntningarna var höga när Johan Pehrson talade i Almedalen.
Han fick dock inledningsvis kämpa för att få flyt i talet. Först mot tekniken, då telepromptern som han skulle läsa från stakade sig. Pehrson hade uppenbarligen svårt att anpassa tempot. Han fick också kämpa med såväl innehåll som struktur vilka inte omedelbart entusiasmerade publiken.
”Jag tänkte presentera mig lite, jag är ju ny på jobbet så att säga”, sade Pehrson – när han redan hade talat i tio minuter. Visserligen kan en presentation ha varit bra då han som ny partiledare lär vara okänd för många, men den kanske skulle kommit i inledningen.
För den som hade lyssnat på partiledarna för M och KD hålla tal tidigare under veckan, var det heller inte mycket som utmärkte just Pehrson. Han talade om att bryta utanförskapet, att arbete ska löna sig och om att bekämpa brottsligheten. Inget fel med det, det är centrala uppgifter för en ny regering, men för tredje gången började det bli lite tjatigt.
Till slut släppte dock osäkerheten, när Pehrson började tala om det han verkligen brinner för. En politik för hela samhället. Det är något som ligger i Liberalernas DNA, det gamla namnet Folkpartiet skulle symbolisera att det kämpade för folkets bästa som helhet – inte några sär- eller gruppintressen.
De som gör samhället starkt, menar Johan Pehrson, det är medelklassen. Ofta hånad som idé, består den i verkligheten av lärare, barnmorskor och poliser liksom av ingenjörer, socialsekreterare och småföretagare – samhällsbyggarna. De är den breda mitten i Sverige och bör både få större möjligheter att leva ett bättre liv, och öppnas för fler så att den kan bli ännu bredare.
För att alla svenskar ska få möjligheten att bli en del av medelklassen kommer Pehrson också kämpa för en likvärdig, kunskapsbaserad skola. En skola som hjälper den som ligger efter, varför Liberalerna lovar 2,5 miljarder kronor för att anställa 1 000 nya speciallärare. Men även en skola som stöttar den som ligger före, genom fler spetsklasser.
Ett verkligt folkparti måste också kämpa för dem som inte får chansen att komma in i det svenska samhället. Pehrson lovar därför att bekämpa ”separatisterna” i utanförskapsområden – ett begrepp lånat av Frankrikes liberala president Macron. Det beskriver de islamistiska krafter som vill bryta sig loss från Sveriges liberala värderingar. När föräldrar inte tar hand om sina barn, utan fostrar in dem i klasstrukturer och hedersförtryck, måste övriga samhället, genom skola och socialtjänst, träda in.
Johan Pehrson har kämpat mot dåliga opinionssiffror och strulig teknik. Han är villig och redo att fortsätta kämpa för ett fritt och öppet samhälle för alla i Sverige. Folkpartiet är tillbaka.
