Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Susanna Birgersson: Lämna kulturkriget utanför kyrkan

Kristendomen är ingen ideologi. Kyrkan skulle dock må bra av lite balans, skriver Susanna Birgersson i en gästkrönika.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det stundar kyrkoval i höst. Sverigedemokraterna mobiliserar, liksom deras motståndare. Det ger oss anledning att tala om något som fortfarande är nästan helt okänt och outforskat i svensk offentlighet, nämligen förhållandet mellan kristendom och nationalkonservatism.

I den katolska tidskriften Signum skriver statsvetaren Andreas Johansson Heinö om behovet av en ”teologisk beredskap” för att möta de strömningar som även i Sverige snart kommer vilja använda Gud för att problematisera det mångkulturella samhället och till att legitimera den nationalkonservativa synen på nationalstater.

Teologiskt skolade samhällsdebattörer måste ta på sig ansvaret att trycka tillbaka dem som kommer med kristna argument för idealet om den suveräna, homogena nationalstaten, menar Johansson Heinö.

Det är förutseende – men också lite förutsägbart. Det är ju helt i enlighet med den logik som präglar resten av det offentliga samtalet. Om vi i stället för kulturkrigsanalysen, som Heinö gör, prövar att betrakta tillvaron genom en mer dialektiskt slipad lins, ser vi kanske att nationalkonservatismen kan bidra med lite balans i en kristenhet som lutar kraftigt åt det vänsterradikala hållet.

Därför läser jag den i Danmark nyutkomna boken ”Det kristne arv”, skriven av Morten Messerschmidt – folketingspolitikern som väntas bli nästa partiledare för det nationalkonservativa Dansk folkeparti. Det är inte, som man kunde förväntat sig, en yvig pamflett med udden riktad mot islam, utan en intressant analys av hur kristendomen formats i Danmark de senaste århundradena, framför allt av Grundtvig och Kierkegaard.

LÄS MER: Konsten att kapa en kyrka

Boken har två parallella spår. Det ena är beskrivningen av Messerschmidts egen väg till en personlig kristen tro. I mötet med Kierkegaard – så framställs det i alla fall – blir han pressad att kasta sig ut på ”70 000 famnars djup”. Det andra spåret är politiskt och leder läsaren till budskapet att eftersom kristendomen har format Danmark behöver danskarna, om inte själva vara troende, i alla fall förstå kristendomen på ett djupare plan för att kunna känna samhörighet, med Danmark och med varandra.

Kristendomen är inte en ideologi, Bibeln är inte ett politiskt principprogram. Den som letar efter universalism kommer att hitta det, kanske tydligast i Johannes 3:16: ”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde son...”. Den som vill ha bibliskt bränsle för sin radikalism kan lätt peka på hur Bibelns män och kvinnor och inte minst Jesus själv, bryter mot traditioner och konventioner.

Det är också så kristendomens samhällssyn oftast framställs av präster och biskopar i Sverige. Medan perspektiven som betonar människans ansvar och plikt i den konkreta situation hon befinner sig i, av skäl som hon kanske inte alls valt själv, inte framhålls lika ofta.

LÄS MER: Låt inte kyrkan förvandlas till ett politiskt parti

Det är här den kristna nationalkonservatismen skulle kunna utgöra ett komplement, med dess grundhållning att vi i tacksamhet ska förvalta det som är oss givet, genom historien, av traditionen. Vårt land, inte minst. Men också vårt unika kristna kulturarv. Visst är den svenska kristenheten en del av den världsvida kyrkan, men den är också något alldeles eget: formad inom vårt lands gränser, av reformationen, av de svenska väckelse- och frikyrkorörelserna, av Haquin Spegel, J. O. Wallin och Lina Sandell, av den utbredda katekesundervisningen, av den svenska gudstjänstliturgin.

Tanken att Gud själv ligger bakom nationalstatsprincipen kan givetvis diskuteras och ifrågasättas teologiskt. Men helt okristlig är den inte. Paulus talar om hur Gud har skapat folken och dragit upp gränser och tider för var de ska bo. Det är knappast en mindre kristen tanke än åsikten att utsuddade nationsgränser per automatik skulle vara något gott – ett perspektiv som är mainstream inom svensk kristenhet.

Och när man bevittnar hur vårdslöst nuvarande ledning hanterar Svenska kyrkans levande kulturarv, nu senast genom de långt gångna planerna på hänsynslös centralisering, eller genom införandet av en kyrkohandbok som spätt ut det enhetliga och välkända till ett hafsigt gytter av oigenkännlighet – då är det svårt att se just nationalkonservatismen som kyrkans stora fiende.

Vad gäller Sverigedemokraterna är deras viktigaste löfte att arbeta för att valsystemet görs om så att de nomineringsgrupper som härstammar ur den nationella partipolitiken inte längre kan få inflytande över kyrkan. SD själva inbegripna. Det skulle vara en verklig välgärning, en förutsättning för att kyrkan åter ska kunna bli en samlande kraft i samhället – som de nationalkonservativa ju säger sig önska.

LÄS MER: Kyrkan har fel – svenska språket är viktigt